Swanns värld s 293-302

Det här är, som sagt, en långsam blogg.

Swanns kärlek liknas som sagt vid en sjukdom, ett abnormt tillstånd. Det är märkligt, samtidigt som kärleken tar upp hela Swanns liv, så längtar han bort från den, till ett mer stillsamt tillstånd. Det är en längtan bort från "allt som var han i denna stund".

Swann upplever alla avarter som kärleken kan ge upphov till. En sådan är hur han, i sitt raseri över att Odette inte besvarar hans kärlek på det sätt han önskar, istället önskar att hon ska utnyttja honom, så att han kan utmäta ett skäligt straff. Han fantiserar om hur hon ska be honom om pengar samtidigt som hon avböjer hans sällskap. Det är svartsjukan som talar inom honom, men den ersätts snart åter av ömhet. Då välsignar Swann Odettes planer.

Sida upp och sida ned ägnas åt Swanns känslostormar. Ena stunden ömhet för Odette, andra stunden svartsjuka, orsakad av ett inställt möte eller någon detalj i hennes uppförande. Ena stunden skjuter han henne ifrån sig, av ointresse, svartsjuka eller ilska, andra stunden vill han vara hos henne av ungefär samma skäl. Lager av förevändningar läggs på lager av misstankar. Swanns motiv, de långa tanke- och känslokedjor som ger upphov till en handling är komplicerade, men också lätt igenkännbara.

Swanns kärlek, slutligen, konstateras vara kronisk. Det är nästan som om författaren ikläder sig rollen som läkaren som ställer diagnos och konstaterar: Swanns "kärlek var inoperabel."

Swanns värld s 283–293

Odette fortsätter umgås med Verdurins, till Swanns förtret. Swann klandrar Odette när hon ska gå dit och öser ur sig elakheter om hennes smak och hennes karaktär. Odette ser det som tecken på hans förälskelse, en känsla som hon inte tycks dela. Är hon Swanns älskarinna enbart för pengarna?

Verdurins företar utflykter som varar i flera dagar, och Swann blir besatt av tanken på att söka upp Odette på platsen där de befinner sig. Hon förbjuder honom, men han söker efter svepskäl för att ändå fara. Swann blir irreterad över att hon besöker minnesmärken och sevärdheter med pappskallarna Verdurins, istället för med honom, han som är bildad och allt.

Swann blir nojig av all svartsjuka, och Odettes ointresse av honom gör saken än värre. Han vandrar och vankar, oroar sig och hoppas.

Swann och Odette umgås inte offentligt, men ibland råkar de på varandra på olika tillställningar då de oftast ignorerar varandra. Men på en sådan, hos "målaren" (lite komiskt att han bara refereras till som "målaren"), ber Odette Swann att köra henne hem. Detta efter att hon varit ett strålande sällskap till några herrar på festen. Swanns lycka är total, då Odettes glans falnar på vägen hem och visar sig bara vara en mask som hon visat upp för herrarna. Med Swann är hon sig själv.

Även andra tillfällen med Odette lyfter upp Swann, som när de, i sällskap med Forcheville, dricker apelsinsaft (!?) hos Odette, och Swann upplever Odette som helt oförställd då hon häller upp saften åt Forcheville. Som om Odette beter sig precis på samma sätt som hon skulle göra om Swann inte var där. Den skuggvärld Swanns mörka tankar målar upp försvinner "som när en dåligt inriktad projektor till en början på väggen runt ett föremål framkallar stora, fantastiska skuggor vilka sedan absorberas av föremålet och försvinner". Lite som Platons grotta, åter igen. Fast är det inte tvärt om? Det är Swanns idéer om världen som liknas vid skuggspelet, och när skuggorna löses upp ser han verkligheten befriad från sina egna föreställningar. Det verkliga är det okonstlade. Insikt i en sanning befriad från det egna subjektet. Men vad är detta? Objektivitet? Eller kanske snarare, för att hålla det hela Proustskt, föreställningen om objektivitet.

Swann börjar längta efter ett liv tillsammans med Odette. Men han inser samtidigt att utan hans vanvettiga längtan och svartsjuka skulle Odettes tillvaro förefalla honom oändligt torftig och hans intresse skulle falna. Kärleken är som sagt en sällsam sjukdom. Om den får som den vill dör den.

Swanns värld s 278–283

Katastrof! Swann är på middag med Verdurins i Bois de Boulogne, och vid uppbrottet bjuder värdparet gästerna till middag i Chatou kvällen därpå, men Swann får ingen inbjudan! När det så blir dags att fara hem hindrar madame Verdurin Swann från att ta med sig Odette, som istället får åka i bredvid Forcheville i Verdurins vagn. Swann blir förtvivlad och Odette blir förvirrad.

Swann resonerar med sig själv och finner Verdurins sällskap vedervärdigt lågt, och vill rädda Odette från deras småborgerlighet. "Samhällets bottenskikt". Swann hatar deras dåliga skämt och okultiverade smak. Swann upphöjer istället den verkliga societeten - "Sant-Germains Noli me tangere". Det sistnämnda alluderar på Jesu ord till Maria Magdalena efter uppståndelsen: "rör inte vid mig".

Men romanens berättare rättar Swann, han talar nu i affekt och saknar sin klarsynthet. Han är i själva verket en tolerant person och vill tillbaka till kotteriet.

Men Verdurins har tagit ett slutligt farväl av Swann.

Swanns värld s 271– 278

Nu var det länge sedan sist, men det här är som sagt en långsam blogg. Nåja, jag tar vid där jag slutade sist, men i läsningen befinner jag mig längre fram. Jag får återvända. Det är ett behagligt sätt att läsa på att hela tiden göra återblickar och påminna sig det man tidigare läst.

Proust gör en intressant gestaltning av hur en lögnare avslöjar sig. När Swann en dag knackar på Odettes fönster vid en tid då de inte brukar ses öppnar hon inte. Swann går därifrån, trots att han hör steg därinne, och återkommer senare då hon är hemma. Då hon förklarar att hon sov tidigare. Swann finner att hon på något sätt fyller sin historia med en blandning av lögn och sanning. Hon lägger in lite för mycket information, för att få den att verka mer trovärdig, information som hon inte skulle brytt sig om att ge om hon talat sanning.

Men Swann väljer att inte ta reda på hela sanningen, av smått nihilistiska skäl. Han är av den, i hans krets vanliga, uppfattningen att "en person är intelligent i samma mån som han tvivlar på allt och inte finner något verkligt eller ovedersägligt annat än i vars och ens individuella smak". Sålunda lär Swann känna sin egen smak och läggning på samma sätt som han lär känna sin kropp, och inrättar sitt liv därefter. Nu har kärleken till Odette blivit en del av hans smak, och han ordnar således för sig så att han kan ägna sig åt denna böjelse i god ordning. På detta sätt gör han en avvägning av hur mycket han vill veta om henne. Det hela verkar extremt behärskat, samtidigt som kärleken ju onekligen bringar honom ur fattningen stundtals.

Denna Swanns läggning skulle kunna kallas nihilistisk eller hedonistisk, men är även just behärskad. Läggningen skulle också kunna fungera som program för hela romanen. Det enda som är intressant är, som sagt, det subjektiva perspektivet, individualiteten, vems det nu må vara. Just nu ägnas uppmärksamheten åt Swanns subjekt. Swann är sanningen.

När så Swann ska lämna Odette igen, efter att ha genomskådat hennes lögn, krånglar hon och ber honom stanna kvar. Det hela förefaller Swann märkligt, tills han känner igen hennes beteende från tidigare tillfällen då hon oroat sig över en lögn. Någon ringer på, men Odette vill inte öppna, och besökaren, som Swann antar är en älskare, far iväg. Swann får ångest.

Swann går och tar med sig ett par brev som han ska posta åt Odette. Ett är till Forcheville, som Swann misstänker har en affär med Odette. Efter en massa grubblerier öppnar Swann brevet och finner att det var Forcheville som varit hos Odette tidigare på dagen. Men brevet är svalt formulerat, utan de ömhetsbetygelser som Odette brukar ägna Swann. Men svartsjukan får nytt liv, och rubbar Swanns väl inrättade känsloliv. Han börjar se älskare överallt. Han blir "människofientlig".

Allt oftare beskrivs kärleken som en sjukdom. Swann vet att svartsjukan han känner kommer försvinna så fort kärleken går över, så fort han blir botad. Det gör att han kan ta ett steg tillbaka och se sina känslostormar med viss distans. Hela tiden pågår ett spel mellan Swanns behärskning och hans känslostormar. De sistnämnda gör mig orolig, de känns som steg mot ruinens brant.

Swanns värld s 264–271

Swann upptäcker att Odette utövar tjusning på andra män, något som eldar på Swanns egen åtrå ytterligare.

Svartsjukan griper hårdare om Swann, och han söker hela tiden garantier från Odette om hennes trohet.

En märklig sak, som egentligen inte är märklig alls. Berättelsen handlar ju om just Swann och kärleken, och ofta verkar det som att kärleken till Odette är det enda som upptar hans uppmärksamhet. Men så är det inte. Då och då antyds att Swann fortfarande lägger vikt vid att odla sina andra kontakter i societeten, och han är ju egentligen lite fräck mot Verdurins när han kväll efter kväll bara dyker upp sent på kvällskvisten för att få fara hem med Odette. Likaså är han fräck mot sina societetsvänner då han bryter upp tidigt från deras banketter, just som furstinnan des Laumes konstaterar. Det hela gör att Swann bränner ljuset i båda ändar, och jag blir faktiskt lite orolig av det.

När Swann en kväll kommer sent till Odette avvisar hon honom. "Inga catleyor ikväll". Swann är ändå nöjd över att ha varit hos Odette, och således kan utesluta att hon träffat någon annan. Men så börjar han misstänka att hon avvisat honom just för att hon väntar någon annan. Han spionerar utanför hennes fönster, varifrån ljus och svaga röster kommer. I denna svartsjuka finner Swann samtidigt njutning i sanningslidelsen, alltså i önskan att ta reda på fakta om hans älskades förehavanden. Swann är en van och passionerad sanningssökare i sina historiska studier, och nu finner han samma passion genom kärleken och svartsjukan. Sökandet efter sanningen, och upplysningen den medför, ger Swann ett övertag som han njuter av. Han är van att känna detta övertag i fråga om studier, men känner det nu i fråga om kärleken. Men Swann bedrar sig, han har stått och spanat in i fel fönster, vilket han upptäcker efter att ha knackat på (vilket mod!). Men tillfredsställelsen kvarstår, eftersom han släckt sin nyfikenheten.

Från denna kväll är svartsjukan sammankopplad med kärleken för Swann. Minnet av kvällen beskrivs som ett sår, som tanken kan göra ömt men inte lindra. Svartsjukan följer kärleken som en skugga, och den enda lindringen är just sökandet efter sanningen.

Swanns värld s 261–264

Swann överöser Odette med pengar och presenter, för att slippa anstränga sig för att få henne att älska honom som person. Swann betalar således ett högt pris för sin kärlek, vilket får honom att värdera kärleken än högre och det blir lättare för honom att skjuta undan alla sina tvivel. Återigen blir alltså förälskelsen självnärande.

Swann tänker på Odette när han är på väg till en bjudning, av det tjusigare slaget får man förmoda. Tanken på Odette beskrivs som ett husdjur, som håller honom sällskap under middagen utan att de andra gästerna vet om det, och gör på så sätt Swann "mindre ensam". Kanske är detta grunden till Swanns kärlek och den lockelse "enklare" miljöer utövar på honom. Han är helt enkelt ensam. Han är visserligen ett societetslejon, men med en annan bakgrund än andra. Kanhända är hans förmögenhet mer av borgarnas art, än av adelns. Kanske kommer Swann i själva verket från enklare miljöer, något som antyds då han uppges ha "en mångårig vana att umgås i societeten". Han är alltså inte en del av den.

Swann börjar också besväras av sin kärlek och av svartsjuka. I sin nedstämdhet längtar han till Combray. I berättelsen relateras detta inte alls till det Combray som beskrivits i bokens föregående del. Trots att berättaren tycks vara densamma som förut, alltså densamma som tillbringade sina somrar i Combray men som ännu inte fått något namn, så håller han berättelsen konsekvent till Swanns perspektiv. Egentligen är berättargreppet fräckt ologiskt, då Swann och kärleken utspelas före händelserna i Combray, men berättaren har likväl full insyn i Swanns subjekt som om det var berättaren själv som upplevde kärleken. Men greppet är ganska skönt också, lite "skit samma, nu ska jag berätta om Swann", liksom.

Swanns värld s 240–261

Swann blir förtjust över Odettes egenheter och det som i Swanns ögon förefaller naivt - det hon betraktar som chict och de tillställningar som hon tycker är viktiga att bevista. Det tycks både sympatiskt - Swann vill dela Odettes nöjen, "förenas" med hennes själ, men det verkar också lite översittaraktigt och nedlåtande. Men Swann respekterar ändå Odettes person, inser att det hon fäster vikt vid i hennes ögon är lika viktigt som det han själv fäster vikt vid. Således trivs Swann bra hon Verdurins, eftersom Odette är där. Salongen blir en del av hans dagliga liv, och han intalar sig att han faktiskt tycker om medlemmarna. Men de är egentligen inte hans crew, han gillar dem bara för att de för honom samman med Odette. Allt som finns hos Verdurins finns hon hans andra vänner. Swann tala om storsintheten hos Verdurins, men de verkar i själva verket inskränkta och vägrar umgås utanför deras eget kotteri.

Men Swann faller inte Verdurins i smaken. De misstänker snart att han umgås med "tråkmånsarna", det vill säga societeten. Han kommer ofta sent till middagen och hans kärlek till Odette är alltför exklusiv. Han berättar inte heller för madame Verdurin om den, vilket förskjuter henne från kotteriets centrum. Dessutom genomskådar de honom och ser att han visst hyser större aktning för tråkmånsarna än för Verdurins kotteri.

Verdurins jämför Swann med greve de Forcheville. Odette hade bett dem bjuda hem honom, på samma sätt som hon bad dem bjuda hem Swann (har hon en liknande relation till Forcheville som till Swann??). Swann är även bekant med greven. Forcheville borde tillhöra tråkmånsarna, men eftersom han deltar i madame Verdurins tirader mot människorna utanför kotteriet finner han större nåd i värdparets ögon. På middagen där Forcheville introduceras i kotteriet deltar även Swann. Tillställningen beskrivs som idiotisk, och Swann kan inte dölja att han tycker just det, medan de övriga drar dåliga skämt. En viss akademiker vid namn Brichot roar sällskapet, men Swann finner bara plumphet hos honom.

Mer eller mindre av misstag, och lite som en komplimang, berömmer greve de Forcheveille, ovetandes om Verdurins inställning till societeten, Swann hans "fina bekantskaper" och nämner särskilt La Tremoïlles och Laumes. Madame Verdurins vrede blir som hos "en storinkvisitor som inte lyckats utrota kätteriet"

Middagen fortsätter att urarta i dåliga skämt, tillgjorda skratt och plumpheter. Forcheville välkomnas till kotteriet och han och Odette ordnas en lunchdejt. Swann faller allt mer i onåd, utan att förstå det själv.

Swanns värld s 230 - 240

Swann är förändrad. Hans vänner märker det, då han inte längre utnyttjar dem för att bli presenterad fön potentiell erövring.

Ångesten från kvällen då han inte funnit Odette hos Verdurins driver honom att alltid försätta sig i situationer då han inte känner den, det vill säga situationer då Odette väntar honom.

Swann vet dock att hans kärlek "inte stod i proportion till den yttre verkligheten". Det vill säga, Odette är egentligen inte värd all den tid och allt det han offrar för kärleken, detta när Swann betraktar relationen utifrån, från en objektiv synvinkel. Men här kommer Vinteuils sonat in i bilden. När Swann hör Odette spela den på sitt ostämda piano öppnas ett utrymme inom honom där kärleken blir möjlig. Detta utrymme är i Swanns ögon en högre verklighet än den konkreta. S

tycket som beskriver detta har mina farföräldrar strukit under. Min farfar spelade själv fiol och uppskattade kanske beskrivningen av musikens makt. Swann finner dock ett stråk av vemod i stycket, som gör honom orolig över kärlekens bräcklighet, och just detta vemod är också nödvändigt.

Swann och Odette träffas bara på kvällarna. Swann föreställer sig Odettes dagliga liv som "ett av Watteaus skissblad". Men en gång får han syn på henne på stan, dagtid. Det stör Swann, eftersom han bara vill känna den Odette som han besöker kvällstid, inte någon vardags-Odette.

Paret är mycket olika. Odette är föga intelligent, enligt Swann. Hon begriper föga av hans konststudier och smak. Hon uppskattar däremot hans världsvana och imponeras av de societetskretsar han rör sig i, utan att hysa någon förhoppning om att själv delta däri. Hon imponeras också av hans lättvindliga sätt att hantera pengar.

Odette lockas av allt som hon uppfattar som "chict". Detta chic-begrepp ges en lång utredning, där Proust förklarar att Odettes "chic" inte är detsamma som societetens "chic". "Chic" finns i alla samhällsklasser. I Odettes klass är "chic" tillgängligt för alla, men i societetens är den mer exklusiv. Swanns societet har en intuitiv känsla för vad som är "chic", och den "emanerar från ett fåtal personer". Begreppet påminner om kultursociologen Pierre Bourdieus begrepp "habitus", som är mycket användbart när man talar om sådana här saker - hur en viss klass konstituerar, och konstitueras av, en viss smak. Till Swanns världsvana hör förstås att han inte ängslas så mycket över vad som är "chic".

Här framgår det också att Swann bor vid Quai d'Orléans på Ile Saint-Louis, något som Odette finner komiskt och gammalmodigt, liksom Swanns vurm för antikviteter. Odette är mer inne på modernare stil, som orientaliska prylar. Men hon uppskattar människor som proklamerar sitt ointresse för pengar och intresse för gamla ting, poesi och konst. De som däremot lever så, som Swann, tycker hon är löjliga. Åter till Pierre Bourdieu, som också beskriver hur den som vill vinna kulturell aktning i borgerliga kretsar, först, som en investering, måste invertera de värden som borgerligheten bygger på.

Swanns värld s 221 - 230

Swann står utanför Verdurins och ser in på gestalterna som rör sig innanför fönstren, och jag kommer åter att tänka på Platons grottliknelse, som om det han ser är skugga av den verkliga verkligheten, idévärlden. Och idévärlden i det här fallet är den "sociala organism" som det lilla kotteriet beskrivs som. Perfektionen hos gruppen ligger just i att den garanterar Swanns möte med Odette.

Men en kväll kommer han för sent, eftersom han roat sig med en arbeterska lite för länge, och Odette har redan gått hem. Innan han kom dit hade Swann inte känt någon entusiasm inför kvällen, men hans saknad efter Odette blir nu stor, och han beger sig ut igen. Kvar i salongen noterar monsieur Verdurin att Swann verkar helt nere i Odette, doktor Cottard undrar om Odette skänkt Swann någon "herdestund", men madame Verdurin intygar att så inte är fallet, för det skulle Odette med säkerhet ha talat om för henne. Enligt Odette är Swann för blyg för att bli hennes älskare, och monsieur Verdurin tycker det är lika bra eftersom Swann är en sådan posör. Episoden är intressant eftersom den visar utomståendes syn på Swann, som ju är lite suddig i kanterna. Man kommer nära honom i beskrivningarna av hans känsloliv, eller mer specifikt hans kärlek. Men skulle jag känna igen Swann om man såg honom på stan eller hamnade på samma fest som honom? Knappast. Bara om han skulle börja tala om Odette.

Odette hade, enligt hovmästaren hos Verdurins, farit till Prévost för att dricka varm choklad. På vägen dit förändras Swann. Kärleken tar tag i honom på allvar, och det beskrivs som ett nytt väsen som tar sin boning inom honom, som "en överordnad eller en sjukdom. Swann är inte längre den samma. Och den kärlek han känner blir som en självnärande process. Redan då Swann tror att hans kusk har hittat Odette, söker Swann efter ett sätt att fördröja mötet med henne. När kärleken väl brinner, får den nytt bränsle i saknaden efter den älskade, och därför skjuter Swann mötet framför sig. Men Swann har fel, kusen hade inte hittat Odette, vilket gör Swann helt febrig av kärlek. Han blir upprörd, och i denna upprördhet är Odettes närhet det enda som kan lugna, och föds ett beov hos Swann att få äga henne. Detta beskrivs dock i allmängiltiga termer, som om det är kärlekens universella födsel.
Swanns kusk kör honom vidare till Maison Dorée, som jag har lyckats lokalisera (och som finns på Proustkartan!), där han till slut, till sin stora lycka, hittar Odette. Lyckan uppenbarar sig som "sanningen". Swann hoppar in i Odettes vagn, och ber att få ordna de catleyor som hon är fästa på hennes klänning. Swann svamlar och sjåpar sig, och ordnandet övergår i en smekning, en kyss och i att Swann "äger" Odette. Att "ordna catleyor" blir hädanefter parets sätt att prata om att ligga.

Swanns värld s 213 - 221

Vinteuils sonat blir Swann och Odettes kärleks "nationalsång". Proust beskriver hur styckets återkommande motiv liknar en tavla av Pieter de Hooch, där ljuset sipprar fram genom en öppning i fonden. Samtidigt som stycket för Swann och Odette samman beklagar Swann att frasens skönhet egentligen är oberoende av dem, att de älskande känner stycket, men stycket inte känner dem.
Swann blir en stammis hos Verdurins, och han försöker spela lite svårfångad för Odette, i förhoppningen att hennes intresse för honom ska vara längre. Han kommer alltid sent till sällskapet, men kör alltid hem Odette i sin vagn. Men såhär inledningsvis följer han henne inte hem. Ett par gånger blir han bjuden på te hos henne. Odette bor på Rue de la Pérouse bakom Triumfbågen. Odettes våning innehåller allehanda orientaliska inredningsdetaljer, med levande ljus i lyktor, sidenkuddar och Chrysantmumblommor och orkidéer. För mig framstår inredningen som riktigt porrig och bordellaktig. Likaså Odettes klädsel i "rosafärgad sidenmorgonrock som lämnade hennes hals och armar bara". Osedligt!

Swanns andra besök hos Odette blir mer betydelsefullt. Swann är först besviken över Odettes utseende, som han inte är så förtjust i, men vid detta besök, då hon är lite opasslig, finner han en likhet mellan henne och Sippora, Jetros dotter, i en fresk av Botticelli i Sixtinska kapellet. Det här förstärker Odettes karaktärs orientaliska touch, och Swann finner nu ett berättigande för sin kärlek då "den glädje han fann i att umgås med Odette sanktionerades av hans egen estetiska förfining." Så ska en slipsten dras! Hitta det man gillar först, berättiga det sedan. Hedonism!

Samtidigt som Swanns kärlek nu obehindrat kan nå nya höjder, märker han en avmattning av Odettes intresse, något Swann parerar med överdriven besvikelse och anklagelser som avlockar Odette nya ömhetsbetygelser. Mina farföräldrar har strukit under ett stycke som behandlar just detta. Jag förstår dock inte varför det väckte deras intresse, kanske är det något alla kärlekspar gör och som farmor och farfar kände igen sig i. Min farfar var psykiater och såg kanske en psykologisk poäng här.

I detta sammanhang ges också en indirekt tidsangivelse, då en episod utspelar sig under en välgörenhetsfest för offren för en viss översvämning i Murcia, som enligt mina efterforskningar ägde rum 1879. Jag vet att sådan information är synnerligen oproustsk, men jag har svårt att låta bli. På samma sätt som jag inte kan låta bli att fråga mig vem Swann egentligen är, varifrån hans pengar kommer och vad han egentligen gör hela dagarna, förutom att gå omkring och vara kär och gå på bjudningar.

Swanns värld s 211 - 213

Swann blir en trogen besökare hos Verdurins, till sällskapets förvåning. Swann talar som sagt inte så mycket om sina kontakter med den högre societeten, även om Verdurins är medvetna om dem och därför betraktar Swann som en potentiell tråkmåns. Madame Verdurin blir förvånad av Swanns trohet gentemot sällskapet.

Swann ger sig ut på djupt vatten, då han, till synes av misstag, undslipper sig att han ska äta lunch i Elysépalatset med president Grévy. Doktor Cottard blir upphetsad av det, vilket gör Swann generad. Swann intygar att luncherna där är tråkiga, och det lugnar Cottard något. Madame Verdurin å sin sida blir irriterad över uppståndelsen, och befarar att presidentens glans kan blända någon av kotteriets trogna, vilket sker med Cottard.

Episoden är intressant på flera sätt. För det första visar den vid vilken tid händelserna utspelar sig, eftersom Grévy var president mellan 1879 och 1887. För det andra blir det mer konkret i vilka höga societetskretsar Swann rör sig: de allra högsta. För det tredje att Swann har brittiska kopplingar - han är vän med prinsen av Wales, och doktor Cottard kallar honom för en gentleman.

Men vem är Swann egentligen? Det fattar jag fortfarande inte.



Jules Grévy, en riktig tråkmåns.

Vinteuils sonat

Jag har kollat upp vilken musik som skulle kunna vara en verklig förlaga till Vinteuils sonat. Tänkbara kandidater kan avlyssnas på denna spotifylista: Proustlistan

Här ligger man i lä!

Jag har hela tiden misstänkt att det fanns fler proustbloggare där ute, och här är ju en som både skriver längre och läser snabbare än jag. Är han bättre också? Nej, det tror jag inte. Men jag saknar, vilket han den här verkar ha, timtals varje dag att läsa. Han läser tio sidor om dagen, vilket ändå är ganska mycket. Jag blir ofta lite överväldigad av tyngden hos Proust, alltså alla associationer och tankebanor som som man gärna vill koncentrera sig på och fullfölja under läsningen. Jag tycker om att avnjuta romanen i små portioner och snittar väl på 2-3 sidor om dagen.

182 DAYS OF MARCEL PROUST

Swanns värld 196 - 211

Swann blir introducerad hos Verdurins. Medlemmarna i kärntruppen beskrivs en efter en, och särskilt doktor Cottard verkar löjlig. Han är klumpig, försöker dölja sina sociala brister, hans humor är banal och han "saknar fullständigt det kritiska sinne varmed han trodde sig iaktaga allt. Paret Verdurin verkar betrakta honom med överseende, och det hela gör att hela deras salong verkar lite löjlig.

Swann gör succé, trots att Verdurins var lite oroliga att han skulle vara en "tråkmåns", från societeten. Swanns salongsvana är tvärt om en tillgång för honom eftersom han "i likhet med alla som har levat med en smula inte längre hysta några vanföreställningar om det {salongslivet} vare sig på grund av längtan eller avsky, och därför betraktade det såsom fullständigt betydelselöst". Denna instälning ger Swann en älskvärdhet, social smidighet och värdsmannamässighet. Han bryr sig inte mycket om social rang och hierarkier, och trots att han enligt dessa står över Verdurins är han uppriktigt vänlig mot dem. Swann är alltså det perfekta salongslejonet, populär i alla läger, just för att han vänder salongslivets konventioner uppochner. Bravo!

Swann blir presenterad för gästerna hos Verdurins, och bland dessa fäster jag mig särskilt vid pianisterns faster, som sluddrar ohörbart för att dölja sin brist på bildning. På sätt och vis är hon kanske typisk för salongen, där egentligen alla verkar lite småkorkade.

Pianisten börjar spela en Sonat, som berör Swann mycket djupt. Författaren beskriver nogsamt hur musiken kastar Swann mellan olika känslor. Det är ju en lite speciell sak att beskriva musik så noggrannt i litteratur, eller snarare, det som beskrivs är, i sann Proust-anda, de känslor som genomfar Swann under lyssnandet. Som läsare känner man inte till stycket som spelas, Vinteuils sonat. Enligt ett resonemang här skulle stycket i fråga kunna vara Faurés Violin Sonat Nr. 1 i A-dur Op. 13 .

Swann tvivlar på att den Vinteuil som komponerat stycket skulle kunna vara pianoläraren Vinteuil i Combray, men det tror jag att det är.

Swanns värld s 188 - 196

Swann gör ofta pikanta äventyr. Han söker hela tiden nya njutningar och sensationer, och då ofta hos kvinnor under hans klass. Tanterna i Combray skulle bli förskräckta! Swann utnyttjar hela sitt kontaktnät för att få bli presenterad för kvinnor som väckt hans åtrå, och skapar sig ett slyngelaktigt rykte med sitt sätt att låta sina vänner agera kopplare. Men han verkar ändå behålla sin aktning och respekt, hans omgivning verkar mest småle åt det hela.

Men så träffar han Odette, som egentligen inte faller honom i smaken alls, trots att hon är mycket vacker. Inte hans typ, helt enkelt. Men hon uppvaktar honom med brev, och han bjuder in henne till sig. Författaren beskriver ingående hur kärleken uppstår. Odette antyder ett romantiskt förhållande mellan dem, trots att ett sådant egentligen inte finns. Swann är för gammal och desillusionerad för ungdomsförälskelser (jag försöker hela tiden gissa mig till hur gammal Swann är, kanske i 30-årsåldern? (som jag)). Swann är däremot förtjust i idén om förälskelsen. "Två hjärtans närmanden" ger upphov till idéassociationer hos honom, som i sin tur leder till förälskelse. Stycket som beskriver just detta har min farmor och farfar strukit under, intressant, men jag fårstår inte riktigt varför. Swann suggererar således fram kärleken. När han märker Odettes förälskelse blandar han den med sina egna minnen av förälskelser och faller in i hennes sång om kärleken.

Swann undviker Odette och skyller på att han är upptagen med en studie om Vermeer, men börjar ändå drömma och fantisera om Odette. Odette föreslår att Swann ska komma till Verdurins. Swann ber berättarens morfar om att bli presenterad för sällskapet, eftersom morfadern är bekant med värdarna (men anser att deras förmögenhet har blivit för liten och deras anseende för lågt för att han ska respektera dem). Morfadern bara skrattar och förstår att Swann har något slyngelaktigt i görningen, så det blir Odette som presenterar Swann.

Det om Swann och kärleken, och i detta är berättaren hela tiden konsekvent. Stickspåren och de långa beskrivningarna av kärleken och Swanns karaktärsdrag pekar hela tiden i kärlekens riktning. Så denna sida hos Swann beskrivs mycket noggrant, medan andra sidor förblir helt dunkla. Varifrån kommer han? Varifrån kommer hans pengar? Vad gör han förutom att gå på bjudningar och ragga? Swann är mystisk.

Swanns värld s 185-188

OK, det har dröjt alldeles för lång tid, men det är dags att börja bena ut det här med Swann och kärleken.

Till att börja med blev jag lite förvånad, Proust tycks gå från sin hypersubjektivitet till att helt försätta sig i en annans subjekt, Swanns.

Först ut Verdurins. Madame Verdurin håller salong med sin man, och de besökande, "stamtruppen" avkrävs full lojalitet med Verdurins. Man blir utesluten om man besöker andra kotterier. Redan här fattar jag förstås misstycke för Verdurins. Stamtruppens medlemmar har decimerats den senaste tiden, och de enda kvinnor som finns kvar är de som madame Verdurin lyckats tuta i att andra salonger inte är något att ha. Verdurins tillhör borgarklassen och distanserar sig från adeln, "tråkmånsarna".

Min farfar, eller om det är min farmor, har strukit under ett ställe som beskriver hur madame Verdurin inte accepterar några ursäkter för att inte komma till salongen en kväll. Jag är osäker på varför det är understruket. Verdurins håller "kamratskapet framför allt" och kanske gjorde mina farföräldrar någon reflektion kring det.

Straxt nedan denna understrykning är en till, där Swanns sociala ställning beskrivs. Han har gjort bekantskap med Odette de Crécy som förmått Verdurins att bjuda in honom till salongen för inspektion, han måste godkännas för att få umgås med Odette. Det understrukna stycket beskriver det märkliga i att Swann intresserar sig för borgerskapets kvinnor, då han åtnjuter en särskild ställning bland societeten i Faubourg Saint-Germain och därmed tillträde till borgerskapets salonger och kvinnorna där. Swann har redan aristokratins respekt, och av fåfänga söker han även borgerskapets.

Min faster och farbror har förklarat för mig att mina farföräldrar själva gjorde en klassresa, och det är säkert detta som föranlett understrykningen.

Men vem är Swann egentligen? Han är världsvan och rör sig mellan klasser. Respekteras av aristokratin och söker borgerskapets gunst, men han själv då? Han saknar adel, men tycks behärska adelns koder. Proust själv, eller berättaren i romanen, tycks onekligen förtjust i honom, och det smittar av sig.

Det kom ett paket...

Med lite läsning. Men jag har förstås inte glömt Proust, jag är bara förhäxad av Swanns kärlek.

Semester...

...får jag bara om jag har tur, eftersom jag valt en karriär där jag sitter framför en dator i på en tidningsredaktion hela dagarna och saknar alla möjligheter till ett fast jobb. Men jag kan ju alltid drömma om att åka hit: Combray

Swanns värld s 170-182

Hejdå Combray!

Proust avslutar sina minnesanteckningar med en reflektion över hur hans barndoms landskap blivit projektionsyta för alla hans senare erfarenheter. Méséglise-hållet och Guermantes-hållet blir hans ideallandskap, som han alltid söker. Men han söker förgäves. Landskapen, liksom moderns kärleksfulla godnattkyss, har blivit som Platons idévärld - perfekta idéer som verkligheten bara kan ge bleka reflektioner av. Samtidigt får alla senare upplevelser som påminner om minnets landskap ett större djup för författaren. Man kan säga att landskapen står för den proustska subjektiva sanningen, alltså den enda sanningen som är intressant och som är romanens idé.

Om nu Combray alltså är idévärlden, kommer resten av romansviten att vara sinnevärlden?

I näst sista stycket pekar författaren fram emot romanens nästa del, Swann och kärleken genom att koppla sina minnesassociationer till en kärlekshistoria som Swann varit med om innan författaren var född.

I det allra sista stycket förs läsaren tillbaka till det rum där författaren sitter och minns. Det är mörkt sånär som på lite glöd från härden. Morgonljuset bryter in och skingrar minnena. Har författaren befunnit sig i Platons grotta?

Sippora

Jag ligger efter med bloggandet, men läsningen går desto bättre. Snart kommer noggrannare uppdateringar, men tills dess en bild på Sippora, Moses fru, från en fresk av Botticelli. Odette, som Swann dejtar, är lik Sippora. Själv tycker jag att Sippora är klart läcker, men Odette verkar vara ett riktigt våp.