Swanns värld s 115-116

Här föreställer sig Proust hur tant Léonie, bara enstaka stunder längtar efter en genomgripande förändring. En längtan som finns "hos de människor som av brist på energi eller fantasi inte inom sig själva kan finna utgångspunkten för förnyelse". Det är en längtan efter att bli påverkad av saker utom ens kontroll och de kan vara hur grymma som helst, bara de skakar om.

Jag tror, som Proust, att det här är en vanlig känsla. Särskilt bland människor som, så att säga, flyter ovanpå tillvaron. Eller kanske snarare låter tillvaron hålla dem flytande. Människor som upplever tristess i sin bekvämlighet. Ofta, tror jag, kan dessa människor, och jag ser även denna egenskap hos mig själv, finna katastrofen inom sig själva, likaväl som de fantiserar om utomstående faktorer. Egentligen kanske längtan är ett för starkt ord i sammanhanget, kanske handlar det snarare om att finna en viss lockelse i tanken på total upplösning.

Swanns värld s 109-115

Tant Léonies "lilla lunk" är charmig. Ibland, förefaller det mig, beskriver Proust saker och ting bara på ytan och låter bara ana djupen. Léonie framstår som lite pittoresk, med sina oförargliga krämpor, sitt skvaller och sina ränker. Men när pojken går upp till henne, och hon vaknar till med ett uttryck av fasa, så anar man något sorts mörker där. Kanske bara en mardröm, men ändå. Sorglösheten (barndomen?) spricker upp något.

Léonies "lilla lunk" bryts också av en "sekundär enformighet". Men här är barndomscharmen kompakt. "Lunken" bryts, men brotten kommer regelbundet, således i sin egen lunk. Som att de äter middag en timme tidigare än vanligt på lördagar.

Till lördagarna hör också "majandakten" under maj månad. Beskrivningen av denna är märklig. Pojken klär sig alltid fint, för det kan hända att familjen stöter på herr Vinteuil. På andakten läsr sig pojken att tycka om hagtornsblommor. Eller tycka om och tycka om, han verkar nästa åtrå dem och de beskrivs tämligen sinnigt och lite erotiskt. Efter detta kommer författaren kort in på ett besök hos denne Vinteuils villa Montjouvain. Därefter beskrivs Vinteuils dotter, som å ena sidan verkar pojkaktig, men också mild och skygg. Vips förs läsaren tillbaka till kyrkan, där pojken böjer knä, känner doften av hagtornsblommorna och föreställer sig den på Vinteuils dotters kinder! Märkligt!

Därefter företar familjen en promenad i ett drömskt och romantiskt skymningslandskap, där pojken övermannas av trötthet. Sedär, vad lite sekundär enformighet kan åstadkomma!

Swanns värld s 101-109

Eulalie kommer till slut, men besöket som Tant Léonie sett fram så mycket emot störs av Kyrkoherden, som också kommer på besök. Kyrkoherden tråkar ut Leonie med sina utläggningar om Saint-Hilaires kyrkobyggnad, men författaren intygar att kyrkoherden är en "förträfflig person" och låter läsaren ta del av hans beskrivning av de delar av kyrkan som han tycker bäst om. Läsaren förflyttas från Léonies sjukrum till kyrkan, vars bästa plats är tornet och där far berättelsen ut över landskapet kring Combray. Det hela tycks onekligen Bergotteskt!

Men av allt detta blir Léonie (som inte alls är intresserad av litteratur) så till den grad uttröttad att hon inte orkar med Eulalies besök. Det som hon sett fram emot, och som i berättelsen nästan framstått som ett klimax, uteblir. På sätt och vis kan man säga att västgötaklimax är något typiskt proustskt, men å andra sidan utlovar han inget klimax så det kanske inte stämmer. Det är kanske bara det sätt man är van att läsa på: Tant Léonie ser fram emot att Eulalie ska komma och läsaren tror att då ska något viktigt ske, något som för handlingen framåt mot målet. Men Prousts handling går inte framåt. Det är ju minnet som är målet.