Swanns värld s 264–271

Swann upptäcker att Odette utövar tjusning på andra män, något som eldar på Swanns egen åtrå ytterligare.

Svartsjukan griper hårdare om Swann, och han söker hela tiden garantier från Odette om hennes trohet.

En märklig sak, som egentligen inte är märklig alls. Berättelsen handlar ju om just Swann och kärleken, och ofta verkar det som att kärleken till Odette är det enda som upptar hans uppmärksamhet. Men så är det inte. Då och då antyds att Swann fortfarande lägger vikt vid att odla sina andra kontakter i societeten, och han är ju egentligen lite fräck mot Verdurins när han kväll efter kväll bara dyker upp sent på kvällskvisten för att få fara hem med Odette. Likaså är han fräck mot sina societetsvänner då han bryter upp tidigt från deras banketter, just som furstinnan des Laumes konstaterar. Det hela gör att Swann bränner ljuset i båda ändar, och jag blir faktiskt lite orolig av det.

När Swann en kväll kommer sent till Odette avvisar hon honom. "Inga catleyor ikväll". Swann är ändå nöjd över att ha varit hos Odette, och således kan utesluta att hon träffat någon annan. Men så börjar han misstänka att hon avvisat honom just för att hon väntar någon annan. Han spionerar utanför hennes fönster, varifrån ljus och svaga röster kommer. I denna svartsjuka finner Swann samtidigt njutning i sanningslidelsen, alltså i önskan att ta reda på fakta om hans älskades förehavanden. Swann är en van och passionerad sanningssökare i sina historiska studier, och nu finner han samma passion genom kärleken och svartsjukan. Sökandet efter sanningen, och upplysningen den medför, ger Swann ett övertag som han njuter av. Han är van att känna detta övertag i fråga om studier, men känner det nu i fråga om kärleken. Men Swann bedrar sig, han har stått och spanat in i fel fönster, vilket han upptäcker efter att ha knackat på (vilket mod!). Men tillfredsställelsen kvarstår, eftersom han släckt sin nyfikenheten.

Från denna kväll är svartsjukan sammankopplad med kärleken för Swann. Minnet av kvällen beskrivs som ett sår, som tanken kan göra ömt men inte lindra. Svartsjukan följer kärleken som en skugga, och den enda lindringen är just sökandet efter sanningen.

Swanns värld s 261–264

Swann överöser Odette med pengar och presenter, för att slippa anstränga sig för att få henne att älska honom som person. Swann betalar således ett högt pris för sin kärlek, vilket får honom att värdera kärleken än högre och det blir lättare för honom att skjuta undan alla sina tvivel. Återigen blir alltså förälskelsen självnärande.

Swann tänker på Odette när han är på väg till en bjudning, av det tjusigare slaget får man förmoda. Tanken på Odette beskrivs som ett husdjur, som håller honom sällskap under middagen utan att de andra gästerna vet om det, och gör på så sätt Swann "mindre ensam". Kanske är detta grunden till Swanns kärlek och den lockelse "enklare" miljöer utövar på honom. Han är helt enkelt ensam. Han är visserligen ett societetslejon, men med en annan bakgrund än andra. Kanhända är hans förmögenhet mer av borgarnas art, än av adelns. Kanske kommer Swann i själva verket från enklare miljöer, något som antyds då han uppges ha "en mångårig vana att umgås i societeten". Han är alltså inte en del av den.

Swann börjar också besväras av sin kärlek och av svartsjuka. I sin nedstämdhet längtar han till Combray. I berättelsen relateras detta inte alls till det Combray som beskrivits i bokens föregående del. Trots att berättaren tycks vara densamma som förut, alltså densamma som tillbringade sina somrar i Combray men som ännu inte fått något namn, så håller han berättelsen konsekvent till Swanns perspektiv. Egentligen är berättargreppet fräckt ologiskt, då Swann och kärleken utspelas före händelserna i Combray, men berättaren har likväl full insyn i Swanns subjekt som om det var berättaren själv som upplevde kärleken. Men greppet är ganska skönt också, lite "skit samma, nu ska jag berätta om Swann", liksom.

Swanns värld s 240–261

Swann blir förtjust över Odettes egenheter och det som i Swanns ögon förefaller naivt - det hon betraktar som chict och de tillställningar som hon tycker är viktiga att bevista. Det tycks både sympatiskt - Swann vill dela Odettes nöjen, "förenas" med hennes själ, men det verkar också lite översittaraktigt och nedlåtande. Men Swann respekterar ändå Odettes person, inser att det hon fäster vikt vid i hennes ögon är lika viktigt som det han själv fäster vikt vid. Således trivs Swann bra hon Verdurins, eftersom Odette är där. Salongen blir en del av hans dagliga liv, och han intalar sig att han faktiskt tycker om medlemmarna. Men de är egentligen inte hans crew, han gillar dem bara för att de för honom samman med Odette. Allt som finns hos Verdurins finns hon hans andra vänner. Swann tala om storsintheten hos Verdurins, men de verkar i själva verket inskränkta och vägrar umgås utanför deras eget kotteri.

Men Swann faller inte Verdurins i smaken. De misstänker snart att han umgås med "tråkmånsarna", det vill säga societeten. Han kommer ofta sent till middagen och hans kärlek till Odette är alltför exklusiv. Han berättar inte heller för madame Verdurin om den, vilket förskjuter henne från kotteriets centrum. Dessutom genomskådar de honom och ser att han visst hyser större aktning för tråkmånsarna än för Verdurins kotteri.

Verdurins jämför Swann med greve de Forcheville. Odette hade bett dem bjuda hem honom, på samma sätt som hon bad dem bjuda hem Swann (har hon en liknande relation till Forcheville som till Swann??). Swann är även bekant med greven. Forcheville borde tillhöra tråkmånsarna, men eftersom han deltar i madame Verdurins tirader mot människorna utanför kotteriet finner han större nåd i värdparets ögon. På middagen där Forcheville introduceras i kotteriet deltar även Swann. Tillställningen beskrivs som idiotisk, och Swann kan inte dölja att han tycker just det, medan de övriga drar dåliga skämt. En viss akademiker vid namn Brichot roar sällskapet, men Swann finner bara plumphet hos honom.

Mer eller mindre av misstag, och lite som en komplimang, berömmer greve de Forcheveille, ovetandes om Verdurins inställning till societeten, Swann hans "fina bekantskaper" och nämner särskilt La Tremoïlles och Laumes. Madame Verdurins vrede blir som hos "en storinkvisitor som inte lyckats utrota kätteriet"

Middagen fortsätter att urarta i dåliga skämt, tillgjorda skratt och plumpheter. Forcheville välkomnas till kotteriet och han och Odette ordnas en lunchdejt. Swann faller allt mer i onåd, utan att förstå det själv.