Swanns värld s 230 - 240

Swann är förändrad. Hans vänner märker det, då han inte längre utnyttjar dem för att bli presenterad fön potentiell erövring.

Ångesten från kvällen då han inte funnit Odette hos Verdurins driver honom att alltid försätta sig i situationer då han inte känner den, det vill säga situationer då Odette väntar honom.

Swann vet dock att hans kärlek "inte stod i proportion till den yttre verkligheten". Det vill säga, Odette är egentligen inte värd all den tid och allt det han offrar för kärleken, detta när Swann betraktar relationen utifrån, från en objektiv synvinkel. Men här kommer Vinteuils sonat in i bilden. När Swann hör Odette spela den på sitt ostämda piano öppnas ett utrymme inom honom där kärleken blir möjlig. Detta utrymme är i Swanns ögon en högre verklighet än den konkreta. S

tycket som beskriver detta har mina farföräldrar strukit under. Min farfar spelade själv fiol och uppskattade kanske beskrivningen av musikens makt. Swann finner dock ett stråk av vemod i stycket, som gör honom orolig över kärlekens bräcklighet, och just detta vemod är också nödvändigt.

Swann och Odette träffas bara på kvällarna. Swann föreställer sig Odettes dagliga liv som "ett av Watteaus skissblad". Men en gång får han syn på henne på stan, dagtid. Det stör Swann, eftersom han bara vill känna den Odette som han besöker kvällstid, inte någon vardags-Odette.

Paret är mycket olika. Odette är föga intelligent, enligt Swann. Hon begriper föga av hans konststudier och smak. Hon uppskattar däremot hans världsvana och imponeras av de societetskretsar han rör sig i, utan att hysa någon förhoppning om att själv delta däri. Hon imponeras också av hans lättvindliga sätt att hantera pengar.

Odette lockas av allt som hon uppfattar som "chict". Detta chic-begrepp ges en lång utredning, där Proust förklarar att Odettes "chic" inte är detsamma som societetens "chic". "Chic" finns i alla samhällsklasser. I Odettes klass är "chic" tillgängligt för alla, men i societetens är den mer exklusiv. Swanns societet har en intuitiv känsla för vad som är "chic", och den "emanerar från ett fåtal personer". Begreppet påminner om kultursociologen Pierre Bourdieus begrepp "habitus", som är mycket användbart när man talar om sådana här saker - hur en viss klass konstituerar, och konstitueras av, en viss smak. Till Swanns världsvana hör förstås att han inte ängslas så mycket över vad som är "chic".

Här framgår det också att Swann bor vid Quai d'Orléans på Ile Saint-Louis, något som Odette finner komiskt och gammalmodigt, liksom Swanns vurm för antikviteter. Odette är mer inne på modernare stil, som orientaliska prylar. Men hon uppskattar människor som proklamerar sitt ointresse för pengar och intresse för gamla ting, poesi och konst. De som däremot lever så, som Swann, tycker hon är löjliga. Åter till Pierre Bourdieu, som också beskriver hur den som vill vinna kulturell aktning i borgerliga kretsar, först, som en investering, måste invertera de värden som borgerligheten bygger på.

Swanns värld s 221 - 230

Swann står utanför Verdurins och ser in på gestalterna som rör sig innanför fönstren, och jag kommer åter att tänka på Platons grottliknelse, som om det han ser är skugga av den verkliga verkligheten, idévärlden. Och idévärlden i det här fallet är den "sociala organism" som det lilla kotteriet beskrivs som. Perfektionen hos gruppen ligger just i att den garanterar Swanns möte med Odette.

Men en kväll kommer han för sent, eftersom han roat sig med en arbeterska lite för länge, och Odette har redan gått hem. Innan han kom dit hade Swann inte känt någon entusiasm inför kvällen, men hans saknad efter Odette blir nu stor, och han beger sig ut igen. Kvar i salongen noterar monsieur Verdurin att Swann verkar helt nere i Odette, doktor Cottard undrar om Odette skänkt Swann någon "herdestund", men madame Verdurin intygar att så inte är fallet, för det skulle Odette med säkerhet ha talat om för henne. Enligt Odette är Swann för blyg för att bli hennes älskare, och monsieur Verdurin tycker det är lika bra eftersom Swann är en sådan posör. Episoden är intressant eftersom den visar utomståendes syn på Swann, som ju är lite suddig i kanterna. Man kommer nära honom i beskrivningarna av hans känsloliv, eller mer specifikt hans kärlek. Men skulle jag känna igen Swann om man såg honom på stan eller hamnade på samma fest som honom? Knappast. Bara om han skulle börja tala om Odette.

Odette hade, enligt hovmästaren hos Verdurins, farit till Prévost för att dricka varm choklad. På vägen dit förändras Swann. Kärleken tar tag i honom på allvar, och det beskrivs som ett nytt väsen som tar sin boning inom honom, som "en överordnad eller en sjukdom. Swann är inte längre den samma. Och den kärlek han känner blir som en självnärande process. Redan då Swann tror att hans kusk har hittat Odette, söker Swann efter ett sätt att fördröja mötet med henne. När kärleken väl brinner, får den nytt bränsle i saknaden efter den älskade, och därför skjuter Swann mötet framför sig. Men Swann har fel, kusen hade inte hittat Odette, vilket gör Swann helt febrig av kärlek. Han blir upprörd, och i denna upprördhet är Odettes närhet det enda som kan lugna, och föds ett beov hos Swann att få äga henne. Detta beskrivs dock i allmängiltiga termer, som om det är kärlekens universella födsel.
Swanns kusk kör honom vidare till Maison Dorée, som jag har lyckats lokalisera (och som finns på Proustkartan!), där han till slut, till sin stora lycka, hittar Odette. Lyckan uppenbarar sig som "sanningen". Swann hoppar in i Odettes vagn, och ber att få ordna de catleyor som hon är fästa på hennes klänning. Swann svamlar och sjåpar sig, och ordnandet övergår i en smekning, en kyss och i att Swann "äger" Odette. Att "ordna catleyor" blir hädanefter parets sätt att prata om att ligga.

Swanns värld s 213 - 221

Vinteuils sonat blir Swann och Odettes kärleks "nationalsång". Proust beskriver hur styckets återkommande motiv liknar en tavla av Pieter de Hooch, där ljuset sipprar fram genom en öppning i fonden. Samtidigt som stycket för Swann och Odette samman beklagar Swann att frasens skönhet egentligen är oberoende av dem, att de älskande känner stycket, men stycket inte känner dem.
Swann blir en stammis hos Verdurins, och han försöker spela lite svårfångad för Odette, i förhoppningen att hennes intresse för honom ska vara längre. Han kommer alltid sent till sällskapet, men kör alltid hem Odette i sin vagn. Men såhär inledningsvis följer han henne inte hem. Ett par gånger blir han bjuden på te hos henne. Odette bor på Rue de la Pérouse bakom Triumfbågen. Odettes våning innehåller allehanda orientaliska inredningsdetaljer, med levande ljus i lyktor, sidenkuddar och Chrysantmumblommor och orkidéer. För mig framstår inredningen som riktigt porrig och bordellaktig. Likaså Odettes klädsel i "rosafärgad sidenmorgonrock som lämnade hennes hals och armar bara". Osedligt!

Swanns andra besök hos Odette blir mer betydelsefullt. Swann är först besviken över Odettes utseende, som han inte är så förtjust i, men vid detta besök, då hon är lite opasslig, finner han en likhet mellan henne och Sippora, Jetros dotter, i en fresk av Botticelli i Sixtinska kapellet. Det här förstärker Odettes karaktärs orientaliska touch, och Swann finner nu ett berättigande för sin kärlek då "den glädje han fann i att umgås med Odette sanktionerades av hans egen estetiska förfining." Så ska en slipsten dras! Hitta det man gillar först, berättiga det sedan. Hedonism!

Samtidigt som Swanns kärlek nu obehindrat kan nå nya höjder, märker han en avmattning av Odettes intresse, något Swann parerar med överdriven besvikelse och anklagelser som avlockar Odette nya ömhetsbetygelser. Mina farföräldrar har strukit under ett stycke som behandlar just detta. Jag förstår dock inte varför det väckte deras intresse, kanske är det något alla kärlekspar gör och som farmor och farfar kände igen sig i. Min farfar var psykiater och såg kanske en psykologisk poäng här.

I detta sammanhang ges också en indirekt tidsangivelse, då en episod utspelar sig under en välgörenhetsfest för offren för en viss översvämning i Murcia, som enligt mina efterforskningar ägde rum 1879. Jag vet att sådan information är synnerligen oproustsk, men jag har svårt att låta bli. På samma sätt som jag inte kan låta bli att fråga mig vem Swann egentligen är, varifrån hans pengar kommer och vad han egentligen gör hela dagarna, förutom att gå omkring och vara kär och gå på bjudningar.

Swanns värld s 211 - 213

Swann blir en trogen besökare hos Verdurins, till sällskapets förvåning. Swann talar som sagt inte så mycket om sina kontakter med den högre societeten, även om Verdurins är medvetna om dem och därför betraktar Swann som en potentiell tråkmåns. Madame Verdurin blir förvånad av Swanns trohet gentemot sällskapet.

Swann ger sig ut på djupt vatten, då han, till synes av misstag, undslipper sig att han ska äta lunch i Elysépalatset med president Grévy. Doktor Cottard blir upphetsad av det, vilket gör Swann generad. Swann intygar att luncherna där är tråkiga, och det lugnar Cottard något. Madame Verdurin å sin sida blir irriterad över uppståndelsen, och befarar att presidentens glans kan blända någon av kotteriets trogna, vilket sker med Cottard.

Episoden är intressant på flera sätt. För det första visar den vid vilken tid händelserna utspelar sig, eftersom Grévy var president mellan 1879 och 1887. För det andra blir det mer konkret i vilka höga societetskretsar Swann rör sig: de allra högsta. För det tredje att Swann har brittiska kopplingar - han är vän med prinsen av Wales, och doktor Cottard kallar honom för en gentleman.

Men vem är Swann egentligen? Det fattar jag fortfarande inte.



Jules Grévy, en riktig tråkmåns.

Vinteuils sonat

Jag har kollat upp vilken musik som skulle kunna vara en verklig förlaga till Vinteuils sonat. Tänkbara kandidater kan avlyssnas på denna spotifylista: Proustlistan