Här ligger man i lä!

Jag har hela tiden misstänkt att det fanns fler proustbloggare där ute, och här är ju en som både skriver längre och läser snabbare än jag. Är han bättre också? Nej, det tror jag inte. Men jag saknar, vilket han den här verkar ha, timtals varje dag att läsa. Han läser tio sidor om dagen, vilket ändå är ganska mycket. Jag blir ofta lite överväldigad av tyngden hos Proust, alltså alla associationer och tankebanor som som man gärna vill koncentrera sig på och fullfölja under läsningen. Jag tycker om att avnjuta romanen i små portioner och snittar väl på 2-3 sidor om dagen.

182 DAYS OF MARCEL PROUST

Swanns värld 196 - 211

Swann blir introducerad hos Verdurins. Medlemmarna i kärntruppen beskrivs en efter en, och särskilt doktor Cottard verkar löjlig. Han är klumpig, försöker dölja sina sociala brister, hans humor är banal och han "saknar fullständigt det kritiska sinne varmed han trodde sig iaktaga allt. Paret Verdurin verkar betrakta honom med överseende, och det hela gör att hela deras salong verkar lite löjlig.

Swann gör succé, trots att Verdurins var lite oroliga att han skulle vara en "tråkmåns", från societeten. Swanns salongsvana är tvärt om en tillgång för honom eftersom han "i likhet med alla som har levat med en smula inte längre hysta några vanföreställningar om det {salongslivet} vare sig på grund av längtan eller avsky, och därför betraktade det såsom fullständigt betydelselöst". Denna instälning ger Swann en älskvärdhet, social smidighet och värdsmannamässighet. Han bryr sig inte mycket om social rang och hierarkier, och trots att han enligt dessa står över Verdurins är han uppriktigt vänlig mot dem. Swann är alltså det perfekta salongslejonet, populär i alla läger, just för att han vänder salongslivets konventioner uppochner. Bravo!

Swann blir presenterad för gästerna hos Verdurins, och bland dessa fäster jag mig särskilt vid pianisterns faster, som sluddrar ohörbart för att dölja sin brist på bildning. På sätt och vis är hon kanske typisk för salongen, där egentligen alla verkar lite småkorkade.

Pianisten börjar spela en Sonat, som berör Swann mycket djupt. Författaren beskriver nogsamt hur musiken kastar Swann mellan olika känslor. Det är ju en lite speciell sak att beskriva musik så noggrannt i litteratur, eller snarare, det som beskrivs är, i sann Proust-anda, de känslor som genomfar Swann under lyssnandet. Som läsare känner man inte till stycket som spelas, Vinteuils sonat. Enligt ett resonemang här skulle stycket i fråga kunna vara Faurés Violin Sonat Nr. 1 i A-dur Op. 13 .

Swann tvivlar på att den Vinteuil som komponerat stycket skulle kunna vara pianoläraren Vinteuil i Combray, men det tror jag att det är.

Swanns värld s 188 - 196

Swann gör ofta pikanta äventyr. Han söker hela tiden nya njutningar och sensationer, och då ofta hos kvinnor under hans klass. Tanterna i Combray skulle bli förskräckta! Swann utnyttjar hela sitt kontaktnät för att få bli presenterad för kvinnor som väckt hans åtrå, och skapar sig ett slyngelaktigt rykte med sitt sätt att låta sina vänner agera kopplare. Men han verkar ändå behålla sin aktning och respekt, hans omgivning verkar mest småle åt det hela.

Men så träffar han Odette, som egentligen inte faller honom i smaken alls, trots att hon är mycket vacker. Inte hans typ, helt enkelt. Men hon uppvaktar honom med brev, och han bjuder in henne till sig. Författaren beskriver ingående hur kärleken uppstår. Odette antyder ett romantiskt förhållande mellan dem, trots att ett sådant egentligen inte finns. Swann är för gammal och desillusionerad för ungdomsförälskelser (jag försöker hela tiden gissa mig till hur gammal Swann är, kanske i 30-årsåldern? (som jag)). Swann är däremot förtjust i idén om förälskelsen. "Två hjärtans närmanden" ger upphov till idéassociationer hos honom, som i sin tur leder till förälskelse. Stycket som beskriver just detta har min farmor och farfar strukit under, intressant, men jag fårstår inte riktigt varför. Swann suggererar således fram kärleken. När han märker Odettes förälskelse blandar han den med sina egna minnen av förälskelser och faller in i hennes sång om kärleken.

Swann undviker Odette och skyller på att han är upptagen med en studie om Vermeer, men börjar ändå drömma och fantisera om Odette. Odette föreslår att Swann ska komma till Verdurins. Swann ber berättarens morfar om att bli presenterad för sällskapet, eftersom morfadern är bekant med värdarna (men anser att deras förmögenhet har blivit för liten och deras anseende för lågt för att han ska respektera dem). Morfadern bara skrattar och förstår att Swann har något slyngelaktigt i görningen, så det blir Odette som presenterar Swann.

Det om Swann och kärleken, och i detta är berättaren hela tiden konsekvent. Stickspåren och de långa beskrivningarna av kärleken och Swanns karaktärsdrag pekar hela tiden i kärlekens riktning. Så denna sida hos Swann beskrivs mycket noggrant, medan andra sidor förblir helt dunkla. Varifrån kommer han? Varifrån kommer hans pengar? Vad gör han förutom att gå på bjudningar och ragga? Swann är mystisk.

Swanns värld s 185-188

OK, det har dröjt alldeles för lång tid, men det är dags att börja bena ut det här med Swann och kärleken.

Till att börja med blev jag lite förvånad, Proust tycks gå från sin hypersubjektivitet till att helt försätta sig i en annans subjekt, Swanns.

Först ut Verdurins. Madame Verdurin håller salong med sin man, och de besökande, "stamtruppen" avkrävs full lojalitet med Verdurins. Man blir utesluten om man besöker andra kotterier. Redan här fattar jag förstås misstycke för Verdurins. Stamtruppens medlemmar har decimerats den senaste tiden, och de enda kvinnor som finns kvar är de som madame Verdurin lyckats tuta i att andra salonger inte är något att ha. Verdurins tillhör borgarklassen och distanserar sig från adeln, "tråkmånsarna".

Min farfar, eller om det är min farmor, har strukit under ett ställe som beskriver hur madame Verdurin inte accepterar några ursäkter för att inte komma till salongen en kväll. Jag är osäker på varför det är understruket. Verdurins håller "kamratskapet framför allt" och kanske gjorde mina farföräldrar någon reflektion kring det.

Straxt nedan denna understrykning är en till, där Swanns sociala ställning beskrivs. Han har gjort bekantskap med Odette de Crécy som förmått Verdurins att bjuda in honom till salongen för inspektion, han måste godkännas för att få umgås med Odette. Det understrukna stycket beskriver det märkliga i att Swann intresserar sig för borgerskapets kvinnor, då han åtnjuter en särskild ställning bland societeten i Faubourg Saint-Germain och därmed tillträde till borgerskapets salonger och kvinnorna där. Swann har redan aristokratins respekt, och av fåfänga söker han även borgerskapets.

Min faster och farbror har förklarat för mig att mina farföräldrar själva gjorde en klassresa, och det är säkert detta som föranlett understrykningen.

Men vem är Swann egentligen? Han är världsvan och rör sig mellan klasser. Respekteras av aristokratin och söker borgerskapets gunst, men han själv då? Han saknar adel, men tycks behärska adelns koder. Proust själv, eller berättaren i romanen, tycks onekligen förtjust i honom, och det smittar av sig.

Det kom ett paket...

Med lite läsning. Men jag har förstås inte glömt Proust, jag är bara förhäxad av Swanns kärlek.