Swanns kärlek liknas som sagt vid en sjukdom, ett abnormt tillstånd. Det är märkligt, samtidigt som kärleken tar upp hela Swanns liv, så längtar han bort från den, till ett mer stillsamt tillstånd. Det är en längtan bort från "allt som var han i denna stund".
Swann upplever alla avarter som kärleken kan ge upphov till. En sådan är hur han, i sitt raseri över att Odette inte besvarar hans kärlek på det sätt han önskar, istället önskar att hon ska utnyttja honom, så att han kan utmäta ett skäligt straff. Han fantiserar om hur hon ska be honom om pengar samtidigt som hon avböjer hans sällskap. Det är svartsjukan som talar inom honom, men den ersätts snart åter av ömhet. Då välsignar Swann Odettes planer.
Sida upp och sida ned ägnas åt Swanns känslostormar. Ena stunden ömhet för Odette, andra stunden svartsjuka, orsakad av ett inställt möte eller någon detalj i hennes uppförande. Ena stunden skjuter han henne ifrån sig, av ointresse, svartsjuka eller ilska, andra stunden vill han vara hos henne av ungefär samma skäl. Lager av förevändningar läggs på lager av misstankar. Swanns motiv, de långa tanke- och känslokedjor som ger upphov till en handling är komplicerade, men också lätt igenkännbara.
Swanns kärlek, slutligen, konstateras vara kronisk. Det är nästan som om författaren ikläder sig rollen som läkaren som ställer diagnos och konstaterar: Swanns "kärlek var inoperabel."
