Swanns värld s 170-182

Hejdå Combray!

Proust avslutar sina minnesanteckningar med en reflektion över hur hans barndoms landskap blivit projektionsyta för alla hans senare erfarenheter. Méséglise-hållet och Guermantes-hållet blir hans ideallandskap, som han alltid söker. Men han söker förgäves. Landskapen, liksom moderns kärleksfulla godnattkyss, har blivit som Platons idévärld - perfekta idéer som verkligheten bara kan ge bleka reflektioner av. Samtidigt får alla senare upplevelser som påminner om minnets landskap ett större djup för författaren. Man kan säga att landskapen står för den proustska subjektiva sanningen, alltså den enda sanningen som är intressant och som är romanens idé.

Om nu Combray alltså är idévärlden, kommer resten av romansviten att vara sinnevärlden?

I näst sista stycket pekar författaren fram emot romanens nästa del, Swann och kärleken genom att koppla sina minnesassociationer till en kärlekshistoria som Swann varit med om innan författaren var född.

I det allra sista stycket förs läsaren tillbaka till det rum där författaren sitter och minns. Det är mörkt sånär som på lite glöd från härden. Morgonljuset bryter in och skingrar minnena. Har författaren befunnit sig i Platons grotta?