Swanns värld s 293-302

Det här är, som sagt, en långsam blogg.

Swanns kärlek liknas som sagt vid en sjukdom, ett abnormt tillstånd. Det är märkligt, samtidigt som kärleken tar upp hela Swanns liv, så längtar han bort från den, till ett mer stillsamt tillstånd. Det är en längtan bort från "allt som var han i denna stund".

Swann upplever alla avarter som kärleken kan ge upphov till. En sådan är hur han, i sitt raseri över att Odette inte besvarar hans kärlek på det sätt han önskar, istället önskar att hon ska utnyttja honom, så att han kan utmäta ett skäligt straff. Han fantiserar om hur hon ska be honom om pengar samtidigt som hon avböjer hans sällskap. Det är svartsjukan som talar inom honom, men den ersätts snart åter av ömhet. Då välsignar Swann Odettes planer.

Sida upp och sida ned ägnas åt Swanns känslostormar. Ena stunden ömhet för Odette, andra stunden svartsjuka, orsakad av ett inställt möte eller någon detalj i hennes uppförande. Ena stunden skjuter han henne ifrån sig, av ointresse, svartsjuka eller ilska, andra stunden vill han vara hos henne av ungefär samma skäl. Lager av förevändningar läggs på lager av misstankar. Swanns motiv, de långa tanke- och känslokedjor som ger upphov till en handling är komplicerade, men också lätt igenkännbara.

Swanns kärlek, slutligen, konstateras vara kronisk. Det är nästan som om författaren ikläder sig rollen som läkaren som ställer diagnos och konstaterar: Swanns "kärlek var inoperabel."

Swanns värld s 283–293

Odette fortsätter umgås med Verdurins, till Swanns förtret. Swann klandrar Odette när hon ska gå dit och öser ur sig elakheter om hennes smak och hennes karaktär. Odette ser det som tecken på hans förälskelse, en känsla som hon inte tycks dela. Är hon Swanns älskarinna enbart för pengarna?

Verdurins företar utflykter som varar i flera dagar, och Swann blir besatt av tanken på att söka upp Odette på platsen där de befinner sig. Hon förbjuder honom, men han söker efter svepskäl för att ändå fara. Swann blir irreterad över att hon besöker minnesmärken och sevärdheter med pappskallarna Verdurins, istället för med honom, han som är bildad och allt.

Swann blir nojig av all svartsjuka, och Odettes ointresse av honom gör saken än värre. Han vandrar och vankar, oroar sig och hoppas.

Swann och Odette umgås inte offentligt, men ibland råkar de på varandra på olika tillställningar då de oftast ignorerar varandra. Men på en sådan, hos "målaren" (lite komiskt att han bara refereras till som "målaren"), ber Odette Swann att köra henne hem. Detta efter att hon varit ett strålande sällskap till några herrar på festen. Swanns lycka är total, då Odettes glans falnar på vägen hem och visar sig bara vara en mask som hon visat upp för herrarna. Med Swann är hon sig själv.

Även andra tillfällen med Odette lyfter upp Swann, som när de, i sällskap med Forcheville, dricker apelsinsaft (!?) hos Odette, och Swann upplever Odette som helt oförställd då hon häller upp saften åt Forcheville. Som om Odette beter sig precis på samma sätt som hon skulle göra om Swann inte var där. Den skuggvärld Swanns mörka tankar målar upp försvinner "som när en dåligt inriktad projektor till en början på väggen runt ett föremål framkallar stora, fantastiska skuggor vilka sedan absorberas av föremålet och försvinner". Lite som Platons grotta, åter igen. Fast är det inte tvärt om? Det är Swanns idéer om världen som liknas vid skuggspelet, och när skuggorna löses upp ser han verkligheten befriad från sina egna föreställningar. Det verkliga är det okonstlade. Insikt i en sanning befriad från det egna subjektet. Men vad är detta? Objektivitet? Eller kanske snarare, för att hålla det hela Proustskt, föreställningen om objektivitet.

Swann börjar längta efter ett liv tillsammans med Odette. Men han inser samtidigt att utan hans vanvettiga längtan och svartsjuka skulle Odettes tillvaro förefalla honom oändligt torftig och hans intresse skulle falna. Kärleken är som sagt en sällsam sjukdom. Om den får som den vill dör den.

Swanns värld s 278–283

Katastrof! Swann är på middag med Verdurins i Bois de Boulogne, och vid uppbrottet bjuder värdparet gästerna till middag i Chatou kvällen därpå, men Swann får ingen inbjudan! När det så blir dags att fara hem hindrar madame Verdurin Swann från att ta med sig Odette, som istället får åka i bredvid Forcheville i Verdurins vagn. Swann blir förtvivlad och Odette blir förvirrad.

Swann resonerar med sig själv och finner Verdurins sällskap vedervärdigt lågt, och vill rädda Odette från deras småborgerlighet. "Samhällets bottenskikt". Swann hatar deras dåliga skämt och okultiverade smak. Swann upphöjer istället den verkliga societeten - "Sant-Germains Noli me tangere". Det sistnämnda alluderar på Jesu ord till Maria Magdalena efter uppståndelsen: "rör inte vid mig".

Men romanens berättare rättar Swann, han talar nu i affekt och saknar sin klarsynthet. Han är i själva verket en tolerant person och vill tillbaka till kotteriet.

Men Verdurins har tagit ett slutligt farväl av Swann.

Swanns värld s 271– 278

Nu var det länge sedan sist, men det här är som sagt en långsam blogg. Nåja, jag tar vid där jag slutade sist, men i läsningen befinner jag mig längre fram. Jag får återvända. Det är ett behagligt sätt att läsa på att hela tiden göra återblickar och påminna sig det man tidigare läst.

Proust gör en intressant gestaltning av hur en lögnare avslöjar sig. När Swann en dag knackar på Odettes fönster vid en tid då de inte brukar ses öppnar hon inte. Swann går därifrån, trots att han hör steg därinne, och återkommer senare då hon är hemma. Då hon förklarar att hon sov tidigare. Swann finner att hon på något sätt fyller sin historia med en blandning av lögn och sanning. Hon lägger in lite för mycket information, för att få den att verka mer trovärdig, information som hon inte skulle brytt sig om att ge om hon talat sanning.

Men Swann väljer att inte ta reda på hela sanningen, av smått nihilistiska skäl. Han är av den, i hans krets vanliga, uppfattningen att "en person är intelligent i samma mån som han tvivlar på allt och inte finner något verkligt eller ovedersägligt annat än i vars och ens individuella smak". Sålunda lär Swann känna sin egen smak och läggning på samma sätt som han lär känna sin kropp, och inrättar sitt liv därefter. Nu har kärleken till Odette blivit en del av hans smak, och han ordnar således för sig så att han kan ägna sig åt denna böjelse i god ordning. På detta sätt gör han en avvägning av hur mycket han vill veta om henne. Det hela verkar extremt behärskat, samtidigt som kärleken ju onekligen bringar honom ur fattningen stundtals.

Denna Swanns läggning skulle kunna kallas nihilistisk eller hedonistisk, men är även just behärskad. Läggningen skulle också kunna fungera som program för hela romanen. Det enda som är intressant är, som sagt, det subjektiva perspektivet, individualiteten, vems det nu må vara. Just nu ägnas uppmärksamheten åt Swanns subjekt. Swann är sanningen.

När så Swann ska lämna Odette igen, efter att ha genomskådat hennes lögn, krånglar hon och ber honom stanna kvar. Det hela förefaller Swann märkligt, tills han känner igen hennes beteende från tidigare tillfällen då hon oroat sig över en lögn. Någon ringer på, men Odette vill inte öppna, och besökaren, som Swann antar är en älskare, far iväg. Swann får ångest.

Swann går och tar med sig ett par brev som han ska posta åt Odette. Ett är till Forcheville, som Swann misstänker har en affär med Odette. Efter en massa grubblerier öppnar Swann brevet och finner att det var Forcheville som varit hos Odette tidigare på dagen. Men brevet är svalt formulerat, utan de ömhetsbetygelser som Odette brukar ägna Swann. Men svartsjukan får nytt liv, och rubbar Swanns väl inrättade känsloliv. Han börjar se älskare överallt. Han blir "människofientlig".

Allt oftare beskrivs kärleken som en sjukdom. Swann vet att svartsjukan han känner kommer försvinna så fort kärleken går över, så fort han blir botad. Det gör att han kan ta ett steg tillbaka och se sina känslostormar med viss distans. Hela tiden pågår ett spel mellan Swanns behärskning och hans känslostormar. De sistnämnda gör mig orolig, de känns som steg mot ruinens brant.

Swanns värld s 264–271

Swann upptäcker att Odette utövar tjusning på andra män, något som eldar på Swanns egen åtrå ytterligare.

Svartsjukan griper hårdare om Swann, och han söker hela tiden garantier från Odette om hennes trohet.

En märklig sak, som egentligen inte är märklig alls. Berättelsen handlar ju om just Swann och kärleken, och ofta verkar det som att kärleken till Odette är det enda som upptar hans uppmärksamhet. Men så är det inte. Då och då antyds att Swann fortfarande lägger vikt vid att odla sina andra kontakter i societeten, och han är ju egentligen lite fräck mot Verdurins när han kväll efter kväll bara dyker upp sent på kvällskvisten för att få fara hem med Odette. Likaså är han fräck mot sina societetsvänner då han bryter upp tidigt från deras banketter, just som furstinnan des Laumes konstaterar. Det hela gör att Swann bränner ljuset i båda ändar, och jag blir faktiskt lite orolig av det.

När Swann en kväll kommer sent till Odette avvisar hon honom. "Inga catleyor ikväll". Swann är ändå nöjd över att ha varit hos Odette, och således kan utesluta att hon träffat någon annan. Men så börjar han misstänka att hon avvisat honom just för att hon väntar någon annan. Han spionerar utanför hennes fönster, varifrån ljus och svaga röster kommer. I denna svartsjuka finner Swann samtidigt njutning i sanningslidelsen, alltså i önskan att ta reda på fakta om hans älskades förehavanden. Swann är en van och passionerad sanningssökare i sina historiska studier, och nu finner han samma passion genom kärleken och svartsjukan. Sökandet efter sanningen, och upplysningen den medför, ger Swann ett övertag som han njuter av. Han är van att känna detta övertag i fråga om studier, men känner det nu i fråga om kärleken. Men Swann bedrar sig, han har stått och spanat in i fel fönster, vilket han upptäcker efter att ha knackat på (vilket mod!). Men tillfredsställelsen kvarstår, eftersom han släckt sin nyfikenheten.

Från denna kväll är svartsjukan sammankopplad med kärleken för Swann. Minnet av kvällen beskrivs som ett sår, som tanken kan göra ömt men inte lindra. Svartsjukan följer kärleken som en skugga, och den enda lindringen är just sökandet efter sanningen.

Swanns värld s 261–264

Swann överöser Odette med pengar och presenter, för att slippa anstränga sig för att få henne att älska honom som person. Swann betalar således ett högt pris för sin kärlek, vilket får honom att värdera kärleken än högre och det blir lättare för honom att skjuta undan alla sina tvivel. Återigen blir alltså förälskelsen självnärande.

Swann tänker på Odette när han är på väg till en bjudning, av det tjusigare slaget får man förmoda. Tanken på Odette beskrivs som ett husdjur, som håller honom sällskap under middagen utan att de andra gästerna vet om det, och gör på så sätt Swann "mindre ensam". Kanske är detta grunden till Swanns kärlek och den lockelse "enklare" miljöer utövar på honom. Han är helt enkelt ensam. Han är visserligen ett societetslejon, men med en annan bakgrund än andra. Kanhända är hans förmögenhet mer av borgarnas art, än av adelns. Kanske kommer Swann i själva verket från enklare miljöer, något som antyds då han uppges ha "en mångårig vana att umgås i societeten". Han är alltså inte en del av den.

Swann börjar också besväras av sin kärlek och av svartsjuka. I sin nedstämdhet längtar han till Combray. I berättelsen relateras detta inte alls till det Combray som beskrivits i bokens föregående del. Trots att berättaren tycks vara densamma som förut, alltså densamma som tillbringade sina somrar i Combray men som ännu inte fått något namn, så håller han berättelsen konsekvent till Swanns perspektiv. Egentligen är berättargreppet fräckt ologiskt, då Swann och kärleken utspelas före händelserna i Combray, men berättaren har likväl full insyn i Swanns subjekt som om det var berättaren själv som upplevde kärleken. Men greppet är ganska skönt också, lite "skit samma, nu ska jag berätta om Swann", liksom.

Swanns värld s 240–261

Swann blir förtjust över Odettes egenheter och det som i Swanns ögon förefaller naivt - det hon betraktar som chict och de tillställningar som hon tycker är viktiga att bevista. Det tycks både sympatiskt - Swann vill dela Odettes nöjen, "förenas" med hennes själ, men det verkar också lite översittaraktigt och nedlåtande. Men Swann respekterar ändå Odettes person, inser att det hon fäster vikt vid i hennes ögon är lika viktigt som det han själv fäster vikt vid. Således trivs Swann bra hon Verdurins, eftersom Odette är där. Salongen blir en del av hans dagliga liv, och han intalar sig att han faktiskt tycker om medlemmarna. Men de är egentligen inte hans crew, han gillar dem bara för att de för honom samman med Odette. Allt som finns hos Verdurins finns hon hans andra vänner. Swann tala om storsintheten hos Verdurins, men de verkar i själva verket inskränkta och vägrar umgås utanför deras eget kotteri.

Men Swann faller inte Verdurins i smaken. De misstänker snart att han umgås med "tråkmånsarna", det vill säga societeten. Han kommer ofta sent till middagen och hans kärlek till Odette är alltför exklusiv. Han berättar inte heller för madame Verdurin om den, vilket förskjuter henne från kotteriets centrum. Dessutom genomskådar de honom och ser att han visst hyser större aktning för tråkmånsarna än för Verdurins kotteri.

Verdurins jämför Swann med greve de Forcheville. Odette hade bett dem bjuda hem honom, på samma sätt som hon bad dem bjuda hem Swann (har hon en liknande relation till Forcheville som till Swann??). Swann är även bekant med greven. Forcheville borde tillhöra tråkmånsarna, men eftersom han deltar i madame Verdurins tirader mot människorna utanför kotteriet finner han större nåd i värdparets ögon. På middagen där Forcheville introduceras i kotteriet deltar även Swann. Tillställningen beskrivs som idiotisk, och Swann kan inte dölja att han tycker just det, medan de övriga drar dåliga skämt. En viss akademiker vid namn Brichot roar sällskapet, men Swann finner bara plumphet hos honom.

Mer eller mindre av misstag, och lite som en komplimang, berömmer greve de Forcheveille, ovetandes om Verdurins inställning till societeten, Swann hans "fina bekantskaper" och nämner särskilt La Tremoïlles och Laumes. Madame Verdurins vrede blir som hos "en storinkvisitor som inte lyckats utrota kätteriet"

Middagen fortsätter att urarta i dåliga skämt, tillgjorda skratt och plumpheter. Forcheville välkomnas till kotteriet och han och Odette ordnas en lunchdejt. Swann faller allt mer i onåd, utan att förstå det själv.