Swanns värld s 271– 278

Nu var det länge sedan sist, men det här är som sagt en långsam blogg. Nåja, jag tar vid där jag slutade sist, men i läsningen befinner jag mig längre fram. Jag får återvända. Det är ett behagligt sätt att läsa på att hela tiden göra återblickar och påminna sig det man tidigare läst.

Proust gör en intressant gestaltning av hur en lögnare avslöjar sig. När Swann en dag knackar på Odettes fönster vid en tid då de inte brukar ses öppnar hon inte. Swann går därifrån, trots att han hör steg därinne, och återkommer senare då hon är hemma. Då hon förklarar att hon sov tidigare. Swann finner att hon på något sätt fyller sin historia med en blandning av lögn och sanning. Hon lägger in lite för mycket information, för att få den att verka mer trovärdig, information som hon inte skulle brytt sig om att ge om hon talat sanning.

Men Swann väljer att inte ta reda på hela sanningen, av smått nihilistiska skäl. Han är av den, i hans krets vanliga, uppfattningen att "en person är intelligent i samma mån som han tvivlar på allt och inte finner något verkligt eller ovedersägligt annat än i vars och ens individuella smak". Sålunda lär Swann känna sin egen smak och läggning på samma sätt som han lär känna sin kropp, och inrättar sitt liv därefter. Nu har kärleken till Odette blivit en del av hans smak, och han ordnar således för sig så att han kan ägna sig åt denna böjelse i god ordning. På detta sätt gör han en avvägning av hur mycket han vill veta om henne. Det hela verkar extremt behärskat, samtidigt som kärleken ju onekligen bringar honom ur fattningen stundtals.

Denna Swanns läggning skulle kunna kallas nihilistisk eller hedonistisk, men är även just behärskad. Läggningen skulle också kunna fungera som program för hela romanen. Det enda som är intressant är, som sagt, det subjektiva perspektivet, individualiteten, vems det nu må vara. Just nu ägnas uppmärksamheten åt Swanns subjekt. Swann är sanningen.

När så Swann ska lämna Odette igen, efter att ha genomskådat hennes lögn, krånglar hon och ber honom stanna kvar. Det hela förefaller Swann märkligt, tills han känner igen hennes beteende från tidigare tillfällen då hon oroat sig över en lögn. Någon ringer på, men Odette vill inte öppna, och besökaren, som Swann antar är en älskare, far iväg. Swann får ångest.

Swann går och tar med sig ett par brev som han ska posta åt Odette. Ett är till Forcheville, som Swann misstänker har en affär med Odette. Efter en massa grubblerier öppnar Swann brevet och finner att det var Forcheville som varit hos Odette tidigare på dagen. Men brevet är svalt formulerat, utan de ömhetsbetygelser som Odette brukar ägna Swann. Men svartsjukan får nytt liv, och rubbar Swanns väl inrättade känsloliv. Han börjar se älskare överallt. Han blir "människofientlig".

Allt oftare beskrivs kärleken som en sjukdom. Swann vet att svartsjukan han känner kommer försvinna så fort kärleken går över, så fort han blir botad. Det gör att han kan ta ett steg tillbaka och se sina känslostormar med viss distans. Hela tiden pågår ett spel mellan Swanns behärskning och hans känslostormar. De sistnämnda gör mig orolig, de känns som steg mot ruinens brant.