Swanns värld s 283–293

Odette fortsätter umgås med Verdurins, till Swanns förtret. Swann klandrar Odette när hon ska gå dit och öser ur sig elakheter om hennes smak och hennes karaktär. Odette ser det som tecken på hans förälskelse, en känsla som hon inte tycks dela. Är hon Swanns älskarinna enbart för pengarna?

Verdurins företar utflykter som varar i flera dagar, och Swann blir besatt av tanken på att söka upp Odette på platsen där de befinner sig. Hon förbjuder honom, men han söker efter svepskäl för att ändå fara. Swann blir irreterad över att hon besöker minnesmärken och sevärdheter med pappskallarna Verdurins, istället för med honom, han som är bildad och allt.

Swann blir nojig av all svartsjuka, och Odettes ointresse av honom gör saken än värre. Han vandrar och vankar, oroar sig och hoppas.

Swann och Odette umgås inte offentligt, men ibland råkar de på varandra på olika tillställningar då de oftast ignorerar varandra. Men på en sådan, hos "målaren" (lite komiskt att han bara refereras till som "målaren"), ber Odette Swann att köra henne hem. Detta efter att hon varit ett strålande sällskap till några herrar på festen. Swanns lycka är total, då Odettes glans falnar på vägen hem och visar sig bara vara en mask som hon visat upp för herrarna. Med Swann är hon sig själv.

Även andra tillfällen med Odette lyfter upp Swann, som när de, i sällskap med Forcheville, dricker apelsinsaft (!?) hos Odette, och Swann upplever Odette som helt oförställd då hon häller upp saften åt Forcheville. Som om Odette beter sig precis på samma sätt som hon skulle göra om Swann inte var där. Den skuggvärld Swanns mörka tankar målar upp försvinner "som när en dåligt inriktad projektor till en början på väggen runt ett föremål framkallar stora, fantastiska skuggor vilka sedan absorberas av föremålet och försvinner". Lite som Platons grotta, åter igen. Fast är det inte tvärt om? Det är Swanns idéer om världen som liknas vid skuggspelet, och när skuggorna löses upp ser han verkligheten befriad från sina egna föreställningar. Det verkliga är det okonstlade. Insikt i en sanning befriad från det egna subjektet. Men vad är detta? Objektivitet? Eller kanske snarare, för att hålla det hela Proustskt, föreställningen om objektivitet.

Swann börjar längta efter ett liv tillsammans med Odette. Men han inser samtidigt att utan hans vanvettiga längtan och svartsjuka skulle Odettes tillvaro förefalla honom oändligt torftig och hans intresse skulle falna. Kärleken är som sagt en sällsam sjukdom. Om den får som den vill dör den.