Swanns värld s 185-188

OK, det har dröjt alldeles för lång tid, men det är dags att börja bena ut det här med Swann och kärleken.

Till att börja med blev jag lite förvånad, Proust tycks gå från sin hypersubjektivitet till att helt försätta sig i en annans subjekt, Swanns.

Först ut Verdurins. Madame Verdurin håller salong med sin man, och de besökande, "stamtruppen" avkrävs full lojalitet med Verdurins. Man blir utesluten om man besöker andra kotterier. Redan här fattar jag förstås misstycke för Verdurins. Stamtruppens medlemmar har decimerats den senaste tiden, och de enda kvinnor som finns kvar är de som madame Verdurin lyckats tuta i att andra salonger inte är något att ha. Verdurins tillhör borgarklassen och distanserar sig från adeln, "tråkmånsarna".

Min farfar, eller om det är min farmor, har strukit under ett ställe som beskriver hur madame Verdurin inte accepterar några ursäkter för att inte komma till salongen en kväll. Jag är osäker på varför det är understruket. Verdurins håller "kamratskapet framför allt" och kanske gjorde mina farföräldrar någon reflektion kring det.

Straxt nedan denna understrykning är en till, där Swanns sociala ställning beskrivs. Han har gjort bekantskap med Odette de Crécy som förmått Verdurins att bjuda in honom till salongen för inspektion, han måste godkännas för att få umgås med Odette. Det understrukna stycket beskriver det märkliga i att Swann intresserar sig för borgerskapets kvinnor, då han åtnjuter en särskild ställning bland societeten i Faubourg Saint-Germain och därmed tillträde till borgerskapets salonger och kvinnorna där. Swann har redan aristokratins respekt, och av fåfänga söker han även borgerskapets.

Min faster och farbror har förklarat för mig att mina farföräldrar själva gjorde en klassresa, och det är säkert detta som föranlett understrykningen.

Men vem är Swann egentligen? Han är världsvan och rör sig mellan klasser. Respekteras av aristokratin och söker borgerskapets gunst, men han själv då? Han saknar adel, men tycks behärska adelns koder. Proust själv, eller berättaren i romanen, tycks onekligen förtjust i honom, och det smittar av sig.