Swanns värld s 283–293

Odette fortsätter umgås med Verdurins, till Swanns förtret. Swann klandrar Odette när hon ska gå dit och öser ur sig elakheter om hennes smak och hennes karaktär. Odette ser det som tecken på hans förälskelse, en känsla som hon inte tycks dela. Är hon Swanns älskarinna enbart för pengarna?

Verdurins företar utflykter som varar i flera dagar, och Swann blir besatt av tanken på att söka upp Odette på platsen där de befinner sig. Hon förbjuder honom, men han söker efter svepskäl för att ändå fara. Swann blir irreterad över att hon besöker minnesmärken och sevärdheter med pappskallarna Verdurins, istället för med honom, han som är bildad och allt.

Swann blir nojig av all svartsjuka, och Odettes ointresse av honom gör saken än värre. Han vandrar och vankar, oroar sig och hoppas.

Swann och Odette umgås inte offentligt, men ibland råkar de på varandra på olika tillställningar då de oftast ignorerar varandra. Men på en sådan, hos "målaren" (lite komiskt att han bara refereras till som "målaren"), ber Odette Swann att köra henne hem. Detta efter att hon varit ett strålande sällskap till några herrar på festen. Swanns lycka är total, då Odettes glans falnar på vägen hem och visar sig bara vara en mask som hon visat upp för herrarna. Med Swann är hon sig själv.

Även andra tillfällen med Odette lyfter upp Swann, som när de, i sällskap med Forcheville, dricker apelsinsaft (!?) hos Odette, och Swann upplever Odette som helt oförställd då hon häller upp saften åt Forcheville. Som om Odette beter sig precis på samma sätt som hon skulle göra om Swann inte var där. Den skuggvärld Swanns mörka tankar målar upp försvinner "som när en dåligt inriktad projektor till en början på väggen runt ett föremål framkallar stora, fantastiska skuggor vilka sedan absorberas av föremålet och försvinner". Lite som Platons grotta, åter igen. Fast är det inte tvärt om? Det är Swanns idéer om världen som liknas vid skuggspelet, och när skuggorna löses upp ser han verkligheten befriad från sina egna föreställningar. Det verkliga är det okonstlade. Insikt i en sanning befriad från det egna subjektet. Men vad är detta? Objektivitet? Eller kanske snarare, för att hålla det hela Proustskt, föreställningen om objektivitet.

Swann börjar längta efter ett liv tillsammans med Odette. Men han inser samtidigt att utan hans vanvettiga längtan och svartsjuka skulle Odettes tillvaro förefalla honom oändligt torftig och hans intresse skulle falna. Kärleken är som sagt en sällsam sjukdom. Om den får som den vill dör den.

Swanns värld s 278–283

Katastrof! Swann är på middag med Verdurins i Bois de Boulogne, och vid uppbrottet bjuder värdparet gästerna till middag i Chatou kvällen därpå, men Swann får ingen inbjudan! När det så blir dags att fara hem hindrar madame Verdurin Swann från att ta med sig Odette, som istället får åka i bredvid Forcheville i Verdurins vagn. Swann blir förtvivlad och Odette blir förvirrad.

Swann resonerar med sig själv och finner Verdurins sällskap vedervärdigt lågt, och vill rädda Odette från deras småborgerlighet. "Samhällets bottenskikt". Swann hatar deras dåliga skämt och okultiverade smak. Swann upphöjer istället den verkliga societeten - "Sant-Germains Noli me tangere". Det sistnämnda alluderar på Jesu ord till Maria Magdalena efter uppståndelsen: "rör inte vid mig".

Men romanens berättare rättar Swann, han talar nu i affekt och saknar sin klarsynthet. Han är i själva verket en tolerant person och vill tillbaka till kotteriet.

Men Verdurins har tagit ett slutligt farväl av Swann.

Swanns värld s 271– 278

Nu var det länge sedan sist, men det här är som sagt en långsam blogg. Nåja, jag tar vid där jag slutade sist, men i läsningen befinner jag mig längre fram. Jag får återvända. Det är ett behagligt sätt att läsa på att hela tiden göra återblickar och påminna sig det man tidigare läst.

Proust gör en intressant gestaltning av hur en lögnare avslöjar sig. När Swann en dag knackar på Odettes fönster vid en tid då de inte brukar ses öppnar hon inte. Swann går därifrån, trots att han hör steg därinne, och återkommer senare då hon är hemma. Då hon förklarar att hon sov tidigare. Swann finner att hon på något sätt fyller sin historia med en blandning av lögn och sanning. Hon lägger in lite för mycket information, för att få den att verka mer trovärdig, information som hon inte skulle brytt sig om att ge om hon talat sanning.

Men Swann väljer att inte ta reda på hela sanningen, av smått nihilistiska skäl. Han är av den, i hans krets vanliga, uppfattningen att "en person är intelligent i samma mån som han tvivlar på allt och inte finner något verkligt eller ovedersägligt annat än i vars och ens individuella smak". Sålunda lär Swann känna sin egen smak och läggning på samma sätt som han lär känna sin kropp, och inrättar sitt liv därefter. Nu har kärleken till Odette blivit en del av hans smak, och han ordnar således för sig så att han kan ägna sig åt denna böjelse i god ordning. På detta sätt gör han en avvägning av hur mycket han vill veta om henne. Det hela verkar extremt behärskat, samtidigt som kärleken ju onekligen bringar honom ur fattningen stundtals.

Denna Swanns läggning skulle kunna kallas nihilistisk eller hedonistisk, men är även just behärskad. Läggningen skulle också kunna fungera som program för hela romanen. Det enda som är intressant är, som sagt, det subjektiva perspektivet, individualiteten, vems det nu må vara. Just nu ägnas uppmärksamheten åt Swanns subjekt. Swann är sanningen.

När så Swann ska lämna Odette igen, efter att ha genomskådat hennes lögn, krånglar hon och ber honom stanna kvar. Det hela förefaller Swann märkligt, tills han känner igen hennes beteende från tidigare tillfällen då hon oroat sig över en lögn. Någon ringer på, men Odette vill inte öppna, och besökaren, som Swann antar är en älskare, far iväg. Swann får ångest.

Swann går och tar med sig ett par brev som han ska posta åt Odette. Ett är till Forcheville, som Swann misstänker har en affär med Odette. Efter en massa grubblerier öppnar Swann brevet och finner att det var Forcheville som varit hos Odette tidigare på dagen. Men brevet är svalt formulerat, utan de ömhetsbetygelser som Odette brukar ägna Swann. Men svartsjukan får nytt liv, och rubbar Swanns väl inrättade känsloliv. Han börjar se älskare överallt. Han blir "människofientlig".

Allt oftare beskrivs kärleken som en sjukdom. Swann vet att svartsjukan han känner kommer försvinna så fort kärleken går över, så fort han blir botad. Det gör att han kan ta ett steg tillbaka och se sina känslostormar med viss distans. Hela tiden pågår ett spel mellan Swanns behärskning och hans känslostormar. De sistnämnda gör mig orolig, de känns som steg mot ruinens brant.