Det blev en del läsning under julhelgen ändå, men inte så mycket som jag hade hoppats.
På julafton talade jag med min ingifta farbror om Proust. Han är germanist och har skrivit och översatt böcker om Tyskland under andra världskriget. Han berättade att han hade försökt läsa Proust flera gånger men aldrig avslutat. Han kunde inte finna böckerna intressanta nog, och han förklarade att han är mer lagd åt det tyska. Detta medan min faster, som är frankofil, har läst Proust flera gånger på originalspråket. Jag är inte helt säker på vad min farbror menade med skillnaden mellan det franska och det tyska. Jag gjorde reflektionen att mycket av det som Proust berättar är uppbyggt kring skvaller. Skvaller om vem som har träffat vem, och hur det påverkar personens ställning och anseende. Kanske ligger något av skillnaden där.
Jag kan inte säga att jag själv är så förtjust i skvaller, mycket beroende på att jag har svårt att minnas människors namn, särskilt människor som jag aldrig mött. Således blir ofta skvaller helt intetsägande för mig. Hur som helst gör Proust skvallret ganska intressant så han reflekterar över det genom sina tanters låtsade ointresse och hur de lindar in de så kallade vulgariteterna. Undrar just vad tanterna hade tyckt om dagens mediaklimat!
Mycket i det jag hittills läst handlar förstås om minnet. Berättaren gör en reflektion över det då han förklarar att allt han nu beskriver är minnen som bevarar delar av det förflutna. Proust skiljer dessa minnen från de som han kan uppbåda med intellektets kraft. Det han minns och beskriver har omedelbar koppling till det orosfyllda sänggåendet. Allt annat saknar intresse, eftersom det egentligen inte bär med sig något ur det förflutna.
Och här kommer förstås den berömda episoden med madeleinekakan in i bilden. Vore det inte för den skulle romanen ta slut efter första kapitlet. Proust förklarar på ett sätt som jag finner smått svindlande hur han för en kamp mot tiden, eller snarare försöker upphäva den. Sinnesupplevelserna vandrar kring i ruinerna av det förflutna, men med en enkel påminnelse för de individen åter till historien. Sinnesupplevelserna och minnena av dem blir minnets vapen i kampen mot tiden. Det vill säga, den högst individuella tiden. Platserna ur det förflutna blir tydliga för subjektet, och rent subjektivt är det lika verkliga i madeleinekaksögonblicket som de någonsin varit. Den faktiska geografiska verkligheten intresserar inte Proust, utan bara den rent subjektiva.
Har det här också att göra med skillnaden mellan det franska och det tyska?
tisdag 29 december 2009
onsdag 23 december 2009
Swanns värld s 20-26
Böckerna som jag läser har en gång tillhört min farmor och farfar. På titelbladet till den första volymen står antecknat: "Nov 85. Börjar om, läser för andra gången. Fem år har verket legat för att läsas högt 3/12 -85 L.O". L.O är min farmors initialer. Det känns fint att tänka på farmor och farfar, läsandes högt ur samma sidor som jag läser nu. 1985 var jag fem år gammal.
Farmor och farfar har gjort understrykningar i marginalen vid vissa rader i boken. De första är vid beskrivningarna av Swanns position i societetslivet, som beskrivs som ett kastsystem där ingen får röra sig utanför sin klass utan att svika densamma. Framför allt uppfattar berättarens "grandtant" det så. Jag undrar varför farmor (som jag, av någon anledning, tror var den som läste och strök under. När jag läser hör jag ibland hennes röst.) Jag föreställer mig att de jämförde sitt eget sällskapsliv med det i boken. Farmor och farfar bodde i en villa i Bromma, där jag själv bodde ett tag när jag flyttade till Stockholm från Linköping. De kom båda två från Västmanland, och hade förflyttat sig från sin ursprungliga "klass". Deras sällskapsliv måste såklart varit mer progressivt än Swanns, men nog så konservativt sett från mitt perspektiv. Jag får fortsätta fundera över det här och hålla det i åtanke när jag läser.
På sidan 23 gör författaren något intressant. Han lämnar berättelsen för att beskriva hur människor blir till genom att spegla sig i andra. Eller snarare, han beskriver hur var och en skapar en egen karaktär av personer som man möter och lär känna, hur man får intryck och definierar en person utifrån dem. Huvudpersonens grandtant skapar sig så en bild av Swann, som inte stämmer alls. Eller snarare, Swann har flera sidor än dem grandtanten känner till. Den person Swann är hos familjen i Combray är en, den person Swann är i Paris societetsliv är en annan. Precis som för vem som helst, egentligen. I Prousts berättelse framstår det som om grandtanten är ute och cyklar, att Swann i själva verket är någon helt annan än den hon tror. Men behöver det vara så? Jag får intrycket att Swann rivs i Combray - han kommer dit på middag en gång i veckan. Han tycks gilla den person han är i Combray, och det behöver inte betyda att han bara vill vara den personen. Det är det som är poängen med att ha fler än en vän - genom att spegla sig i flera personer kan man faktiskt vara flera personer. Eller åtminstone få flera sidor av sin personlighet belyst. Och det är kanske det här som är hela romangenrens styrka - att en person kan tillåtas tala med flera röster och framstå som hel. Eller ska man säga heltecknad?
Sedär - hela romankonsten på ett bräde på de 26 första sidorna!
Farmor och farfar har gjort understrykningar i marginalen vid vissa rader i boken. De första är vid beskrivningarna av Swanns position i societetslivet, som beskrivs som ett kastsystem där ingen får röra sig utanför sin klass utan att svika densamma. Framför allt uppfattar berättarens "grandtant" det så. Jag undrar varför farmor (som jag, av någon anledning, tror var den som läste och strök under. När jag läser hör jag ibland hennes röst.) Jag föreställer mig att de jämförde sitt eget sällskapsliv med det i boken. Farmor och farfar bodde i en villa i Bromma, där jag själv bodde ett tag när jag flyttade till Stockholm från Linköping. De kom båda två från Västmanland, och hade förflyttat sig från sin ursprungliga "klass". Deras sällskapsliv måste såklart varit mer progressivt än Swanns, men nog så konservativt sett från mitt perspektiv. Jag får fortsätta fundera över det här och hålla det i åtanke när jag läser.
På sidan 23 gör författaren något intressant. Han lämnar berättelsen för att beskriva hur människor blir till genom att spegla sig i andra. Eller snarare, han beskriver hur var och en skapar en egen karaktär av personer som man möter och lär känna, hur man får intryck och definierar en person utifrån dem. Huvudpersonens grandtant skapar sig så en bild av Swann, som inte stämmer alls. Eller snarare, Swann har flera sidor än dem grandtanten känner till. Den person Swann är hos familjen i Combray är en, den person Swann är i Paris societetsliv är en annan. Precis som för vem som helst, egentligen. I Prousts berättelse framstår det som om grandtanten är ute och cyklar, att Swann i själva verket är någon helt annan än den hon tror. Men behöver det vara så? Jag får intrycket att Swann rivs i Combray - han kommer dit på middag en gång i veckan. Han tycks gilla den person han är i Combray, och det behöver inte betyda att han bara vill vara den personen. Det är det som är poängen med att ha fler än en vän - genom att spegla sig i flera personer kan man faktiskt vara flera personer. Eller åtminstone få flera sidor av sin personlighet belyst. Och det är kanske det här som är hela romangenrens styrka - att en person kan tillåtas tala med flera röster och framstå som hel. Eller ska man säga heltecknad?
Sedär - hela romankonsten på ett bräde på de 26 första sidorna!
tisdag 22 december 2009
Swanns värld s 9-20
Nu har jag börjat. Jag ska läsa "På spaning efter den tid som flytt" - 3010 sidor - och blogga om det.
Förutsättningarna är följande: jag är en småbarnspappa som bor i Årsta. Jag har inte särskilt mycket tid att läsa. Men jag anser mig vara en tämligen kompetent läsare, men långt ifrån en Proust-specialist. Jag har läst första boken tidigare då jag pluggade litteraturvetenskap, som jag läste 80 poäng av. Jag börjar alltså med att läsa om den. Just nu är jag pappaledig, men utan ett jobb att komma tillbaka till. Jag har tid att läsa framför allt på kvällar då jag går och lägger mig. Ofta läser jag mig till söms; jag somnar mycket lätt. Så även då jag läser dagtid.
Således kände jag igen mig i Prousts inledande beskrivning av ett uppvaknande i en fåtölj. Jag väljer att kalla berättaren för Proust för enkelhetens skull. Ögonens och sinnets gadvisa tillvänjning och orientering i rummet - det där upplever jag ofta. Det finns en särskilt djup sömn som jag ofta hamnar i efter kanske tjugo minuter, och vaknar jag då är jag alldeles vimmelkantig. Det har hänt att jag blir väckt från en sådan sömn av telefonen, och den som då ringer mig får knappast några rediga ord ur mig. Det finns säkert en vetenskaplig beskrivning av den här sortens sömn. Den skulle jag vilja få höra.
Att inleda romansviten såhär är listigt. I uppvaknandets ögonblick rör författarens sinne vid hela sitt minne av det förflutna, och han kan associera och hoppa fritt. Och hamnar så småningom i Combray, där han tillbringade sin barndom. Bilden av den ängsliga och lite sjukliga pojken blir omedelbart klar: sovrummet är "den fixa punkt kring vilken min oro kretsade". Oron finns liksom där hela tiden, den behöver bara något att gripa tag i. Lite som bakfylleångest som bara finns där och projiceras på vad som helst, för mig oftast måndagens uppstigande till arbetet.
Som sagt läser jag mig ofta till sömns. När jag inte gör det brukar läsningen avslutas med att min tjej, som inte alls har lika lätt att somna som jag, säger att hon måste släcka för att hon håller på att somna, och får hon inte somna då kommer hon inte att kunna somna alls. Så jag somnade just som Swann började komma in i bilden.
Förutsättningarna är följande: jag är en småbarnspappa som bor i Årsta. Jag har inte särskilt mycket tid att läsa. Men jag anser mig vara en tämligen kompetent läsare, men långt ifrån en Proust-specialist. Jag har läst första boken tidigare då jag pluggade litteraturvetenskap, som jag läste 80 poäng av. Jag börjar alltså med att läsa om den. Just nu är jag pappaledig, men utan ett jobb att komma tillbaka till. Jag har tid att läsa framför allt på kvällar då jag går och lägger mig. Ofta läser jag mig till söms; jag somnar mycket lätt. Så även då jag läser dagtid.
Således kände jag igen mig i Prousts inledande beskrivning av ett uppvaknande i en fåtölj. Jag väljer att kalla berättaren för Proust för enkelhetens skull. Ögonens och sinnets gadvisa tillvänjning och orientering i rummet - det där upplever jag ofta. Det finns en särskilt djup sömn som jag ofta hamnar i efter kanske tjugo minuter, och vaknar jag då är jag alldeles vimmelkantig. Det har hänt att jag blir väckt från en sådan sömn av telefonen, och den som då ringer mig får knappast några rediga ord ur mig. Det finns säkert en vetenskaplig beskrivning av den här sortens sömn. Den skulle jag vilja få höra.
Att inleda romansviten såhär är listigt. I uppvaknandets ögonblick rör författarens sinne vid hela sitt minne av det förflutna, och han kan associera och hoppa fritt. Och hamnar så småningom i Combray, där han tillbringade sin barndom. Bilden av den ängsliga och lite sjukliga pojken blir omedelbart klar: sovrummet är "den fixa punkt kring vilken min oro kretsade". Oron finns liksom där hela tiden, den behöver bara något att gripa tag i. Lite som bakfylleångest som bara finns där och projiceras på vad som helst, för mig oftast måndagens uppstigande till arbetet.
Som sagt läser jag mig ofta till sömns. När jag inte gör det brukar läsningen avslutas med att min tjej, som inte alls har lika lätt att somna som jag, säger att hon måste släcka för att hon håller på att somna, och får hon inte somna då kommer hon inte att kunna somna alls. Så jag somnade just som Swann började komma in i bilden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
