Swanns värld s 26-51

Det blev en del läsning under julhelgen ändå, men inte så mycket som jag hade hoppats.

På julafton talade jag med min ingifta farbror om Proust. Han är germanist och har skrivit och översatt böcker om Tyskland under andra världskriget. Han berättade att han hade försökt läsa Proust flera gånger men aldrig avslutat. Han kunde inte finna böckerna intressanta nog, och han förklarade att han är mer lagd åt det tyska. Detta medan min faster, som är frankofil, har läst Proust flera gånger på originalspråket. Jag är inte helt säker på vad min farbror menade med skillnaden mellan det franska och det tyska. Jag gjorde reflektionen att mycket av det som Proust berättar är uppbyggt kring skvaller. Skvaller om vem som har träffat vem, och hur det påverkar personens ställning och anseende. Kanske ligger något av skillnaden där.

Jag kan inte säga att jag själv är så förtjust i skvaller, mycket beroende på att jag har svårt att minnas människors namn, särskilt människor som jag aldrig mött. Således blir ofta skvaller helt intetsägande för mig. Hur som helst gör Proust skvallret ganska intressant så han reflekterar över det genom sina tanters låtsade ointresse och hur de lindar in de så kallade vulgariteterna. Undrar just vad tanterna hade tyckt om dagens mediaklimat!

Mycket i det jag hittills läst handlar förstås om minnet. Berättaren gör en reflektion över det då han förklarar att allt han nu beskriver är minnen som bevarar delar av det förflutna. Proust skiljer dessa minnen från de som han kan uppbåda med intellektets kraft. Det han minns och beskriver har omedelbar koppling till det orosfyllda sänggåendet. Allt annat saknar intresse, eftersom det egentligen inte bär med sig något ur det förflutna.

Och här kommer förstås den berömda episoden med madeleinekakan in i bilden. Vore det inte för den skulle romanen ta slut efter första kapitlet. Proust förklarar på ett sätt som jag finner smått svindlande hur han för en kamp mot tiden, eller snarare försöker upphäva den. Sinnesupplevelserna vandrar kring i ruinerna av det förflutna, men med en enkel påminnelse för de individen åter till historien. Sinnesupplevelserna och minnena av dem blir minnets vapen i kampen mot tiden. Det vill säga, den högst individuella tiden. Platserna ur det förflutna blir tydliga för subjektet, och rent subjektivt är det lika verkliga i madeleinekaksögonblicket som de någonsin varit. Den faktiska geografiska verkligheten intresserar inte Proust, utan bara den rent subjektiva.

Har det här också att göra med skillnaden mellan det franska och det tyska?