Swanns värld s 221 - 230

Swann står utanför Verdurins och ser in på gestalterna som rör sig innanför fönstren, och jag kommer åter att tänka på Platons grottliknelse, som om det han ser är skugga av den verkliga verkligheten, idévärlden. Och idévärlden i det här fallet är den "sociala organism" som det lilla kotteriet beskrivs som. Perfektionen hos gruppen ligger just i att den garanterar Swanns möte med Odette.

Men en kväll kommer han för sent, eftersom han roat sig med en arbeterska lite för länge, och Odette har redan gått hem. Innan han kom dit hade Swann inte känt någon entusiasm inför kvällen, men hans saknad efter Odette blir nu stor, och han beger sig ut igen. Kvar i salongen noterar monsieur Verdurin att Swann verkar helt nere i Odette, doktor Cottard undrar om Odette skänkt Swann någon "herdestund", men madame Verdurin intygar att så inte är fallet, för det skulle Odette med säkerhet ha talat om för henne. Enligt Odette är Swann för blyg för att bli hennes älskare, och monsieur Verdurin tycker det är lika bra eftersom Swann är en sådan posör. Episoden är intressant eftersom den visar utomståendes syn på Swann, som ju är lite suddig i kanterna. Man kommer nära honom i beskrivningarna av hans känsloliv, eller mer specifikt hans kärlek. Men skulle jag känna igen Swann om man såg honom på stan eller hamnade på samma fest som honom? Knappast. Bara om han skulle börja tala om Odette.

Odette hade, enligt hovmästaren hos Verdurins, farit till Prévost för att dricka varm choklad. På vägen dit förändras Swann. Kärleken tar tag i honom på allvar, och det beskrivs som ett nytt väsen som tar sin boning inom honom, som "en överordnad eller en sjukdom. Swann är inte längre den samma. Och den kärlek han känner blir som en självnärande process. Redan då Swann tror att hans kusk har hittat Odette, söker Swann efter ett sätt att fördröja mötet med henne. När kärleken väl brinner, får den nytt bränsle i saknaden efter den älskade, och därför skjuter Swann mötet framför sig. Men Swann har fel, kusen hade inte hittat Odette, vilket gör Swann helt febrig av kärlek. Han blir upprörd, och i denna upprördhet är Odettes närhet det enda som kan lugna, och föds ett beov hos Swann att få äga henne. Detta beskrivs dock i allmängiltiga termer, som om det är kärlekens universella födsel.
Swanns kusk kör honom vidare till Maison Dorée, som jag har lyckats lokalisera (och som finns på Proustkartan!), där han till slut, till sin stora lycka, hittar Odette. Lyckan uppenbarar sig som "sanningen". Swann hoppar in i Odettes vagn, och ber att få ordna de catleyor som hon är fästa på hennes klänning. Swann svamlar och sjåpar sig, och ordnandet övergår i en smekning, en kyss och i att Swann "äger" Odette. Att "ordna catleyor" blir hädanefter parets sätt att prata om att ligga.