Vinteuils sonat blir Swann och Odettes kärleks "nationalsång". Proust beskriver hur styckets återkommande motiv liknar en tavla av Pieter de Hooch, där ljuset sipprar fram genom en öppning i fonden. Samtidigt som stycket för Swann och Odette samman beklagar Swann att frasens skönhet egentligen är oberoende av dem, att de älskande känner stycket, men stycket inte känner dem.
Swann blir en stammis hos Verdurins, och han försöker spela lite svårfångad för Odette, i förhoppningen att hennes intresse för honom ska vara längre. Han kommer alltid sent till sällskapet, men kör alltid hem Odette i sin vagn. Men såhär inledningsvis följer han henne inte hem. Ett par gånger blir han bjuden på te hos henne. Odette bor på Rue de la Pérouse bakom Triumfbågen. Odettes våning innehåller allehanda orientaliska inredningsdetaljer, med levande ljus i lyktor, sidenkuddar och Chrysantmumblommor och orkidéer. För mig framstår inredningen som riktigt porrig och bordellaktig. Likaså Odettes klädsel i "rosafärgad sidenmorgonrock som lämnade hennes hals och armar bara". Osedligt!
Swanns andra besök hos Odette blir mer betydelsefullt. Swann är först besviken över Odettes utseende, som han inte är så förtjust i, men vid detta besök, då hon är lite opasslig, finner han en likhet mellan henne och Sippora, Jetros dotter, i en fresk av Botticelli i Sixtinska kapellet. Det här förstärker Odettes karaktärs orientaliska touch, och Swann finner nu ett berättigande för sin kärlek då "den glädje han fann i att umgås med Odette sanktionerades av hans egen estetiska förfining." Så ska en slipsten dras! Hitta det man gillar först, berättiga det sedan. Hedonism!
Samtidigt som Swanns kärlek nu obehindrat kan nå nya höjder, märker han en avmattning av Odettes intresse, något Swann parerar med överdriven besvikelse och anklagelser som avlockar Odette nya ömhetsbetygelser. Mina farföräldrar har strukit under ett stycke som behandlar just detta. Jag förstår dock inte varför det väckte deras intresse, kanske är det något alla kärlekspar gör och som farmor och farfar kände igen sig i. Min farfar var psykiater och såg kanske en psykologisk poäng här.
I detta sammanhang ges också en indirekt tidsangivelse, då en episod utspelar sig under en välgörenhetsfest för offren för en viss översvämning i Murcia, som enligt mina efterforskningar ägde rum 1879. Jag vet att sådan information är synnerligen oproustsk, men jag har svårt att låta bli. På samma sätt som jag inte kan låta bli att fråga mig vem Swann egentligen är, varifrån hans pengar kommer och vad han egentligen gör hela dagarna, förutom att gå omkring och vara kär och gå på bjudningar.
onsdag 16 juni 2010
Swanns värld s 213 - 221
Etiketter:
Farmor och farfar,
kärlek,
Odette,
Sippora,
Swann,
Swann och kärleken,
Verdurins
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar