Åt Guermanteshållet skiner alltid solen. Kanske på ett symboliskt plan, men framför allt på ett bokstavligt, eftersom familjen bara tog denna lite längre promenad när de kunde räkna med fint väder hela vägen. Guermanteshållet är på det sättet lite mer äventyrligt, men också mer andligt. Det tycks som om Swann och madamoisell Vinteuil, som bor åt méséglisehållet står för en mer sinnlig och syndig kärlek, medan hertiginnan står för en mer andlig, astral kärlek.
Promenaden följer floden Vivonne. Pojken roar sig med att betrakta pojkar som sänker ned karaffiner i vattnet för att fånga småfisk, och han tycker om hur glasbehållarna ser ut nere i vattnet "på en gång fyllda av flodens vatten och omslutna av det". Pojken tycker att det ser friskt och läskande ut. Jag tilltalas av bilden av de nedsänkta karaffinerna. Jag vet inte varför.
Min farfar har strukit under ett stycke som beskriver flodens lopp genom en slottspark där en trädgårdsmästare satt vattenväxter. Jag har ingen aning om varför det är understruket.
Den stora grejen med guermanteshållet är förstås slottet Guermantes, om vars invånare pojken fantiserar, de får bibliska dimensioner och liknas vid endera personerna på gobelängen i kyrkan, endera som figurerna i ett kyrkfönster, endera i bleka färger, endera i skimrande. Pojken fantiserar om att bli inbjuden till slottet och blir hertiginnans vän - någon hertig nämns knapp och tycks helt ointressant. För att få komma dit ställer pojken kravet på sig själv att bli författare och skriva vackra dikter. Skrivandet och att få komma till Guermantes tycks intimt sammanvävt.
När pojken för första gången får se hertiginnan blir han besviken. Hon ser mänsklig ut, inte alls överensstämmande med pojkens andliga föreställningar. Det sägs inte rakt ut att hon är ful, men hon har en kvissla bredvid sin stora näsa. Dock, efter ett tag när pojken hunnit se på henne ordentligt och funderat över vad hon representerar, tycker han att hon är vacker.
Här har också min farfar strukit under ett mening, som beskriver hur hertiginnan faktiskt ändå är av en annan sort en de vanliga Combrayborna, "hon skulle aldrig nedlåta sig till att lära känna några av de personer som är här.
Efter det att pojken har sett hertiginnan för första gången plågas han allt mer av sin, enligt honom själv, brist på litterär talang. Han tycker sig aldrig kunna fånga in essensen av de skönhetsintryck som skulle kunna bli stoffet för ett litterärt verk. Och just här blir det hyperintressant. Det är som om hela romanen tycks börja ta sin form just här. Pojken försöker febrilt hålla kvar och förstå sig på vari det sköna består. Han försöker återkalla minnet av skönhetsupplevelser men lyckas inte. Men så, vid ett tillfälle då de är ute på promenad och får skjuts av doktor Percepied en bit får pojken syn på kyrktornen i Martineville-le-Sec, som genom färden syns ur olika perspektiv och ibland uppträder tillsammans med kyrktornet i Vieuxvicq. Skönheten tycks upphäva tiden, och pojken lyckas hålla kvar upplevelsen och beskriver den i anteckningar på ett papper. Och det fyller honom med en känsla av förlösning och lugn, som om han har lyckats nagla fast upplevelsen. En kick, helt enkelt. Han har blivit Bergotte!
söndag 28 mars 2010
torsdag 25 mars 2010
...och igen!
All time high igen! 29 besök igår! Och uppslutningen i facebook-gruppen har helt klart överträffat alla förväntningar. Nu måste jag bara inskärpa att det här är en långsam blogg och ingen kortlivad mediehajp. Jag odlar konceptet "slow blogging". Lite som Françoise odlar konceptet "slow food". Sedär, två pionjärer!
Snart kommer också ett nytt inlägg med lite mer substans, men det är mycket på andra håll nu. Men till helgen! Då!
Snart kommer också ett nytt inlägg med lite mer substans, men det är mycket på andra håll nu. Men till helgen! Då!
fredag 19 mars 2010
All time high!
Igår var det besökarrekord här på 3010 sidor. 13 besökare hittade hit! Måste bero på att vi ligger etta på Google. Det borde förstås firas. Kanske skulle testa Françoises chokladkräm i helgen?
onsdag 17 mars 2010
tisdag 16 mars 2010
Swanns värld s 156-162
Det var ju en lite pikant slutkläm på avsnittet om promenaderna åt Méséglisehållet! Till att börja med blir man ju lite överrumplad av avsnittet som inleds:
Sadism! Bara sådär! Vissa avsnitt i det föregående har förstås pekat mot sadism, som att pojken, samtidigt som han upplever den omedelbara förälskelsen till Gilberte, vill förolämpa henne och tillfoga henne smärta. Likaså går pojken under sina ensamma promenader omkring och piskar träden medan han trånar efter bondflickorna som vägrar dyka upp.
Nu får pojken bevittna något när han befinner sig utanför Montjouvain, Vinteuils villa, på samma plats där han förut spanat in i huset och sett sina föräldrar umgås med pianoläraren Vinteuil. Berättelsen har gjort ett hopp framåt i tiden och monsieur Vinteuil är död. Men hans dotter lever, och med henne är hennes väninna, som har dåligt rykte och har dragit skam över familjen. Dottern och väninnan är älskarinnor, och pojken får se dem vänslas från sin plats utanför fönstret. De sadistiska inslagen i leken innehåller inte precis några piskor eller läderharnesk, Proust är förstås betydligt mer subtil än så.
Det skådespel pojken får bevittna går i korthet ut på att mademoiselle Vinteuil är lite om sig och kring sig inför sin liderliga väninna. Hon vill vara lika lastbar men finner sig inte till rätta i rollen. Plötsligt kysser väninnan henne i urringningen och de två börjar springa omkring och jaga varandra, för att till slut sjunka ned på soffan. Mademoiselle påpekar då att faderns porträtt stirrar på dem, och väninnan börjar smäda honom, fadern som som knappt har kallnat än! Mademoiselle Vinteuil förebrår henne lite halvhjärtat. Och det är här sadismen kommer in. För att kunna hänge sina sinnen åt vällusten måste mademoiselle Vinteuil gå med på väninnnans råhet. Mademoiselle Vinteuil är godhjärtad, men för att kunna hänge sig åt njutningen blir hon en "ondskans konstnär". För i sin dygdiga godhet ser hon vällusten som "de ondas privilegium", och för att själv kunna uppnå njutningen måste hon spela den ondas roll till fullo. Således kan hon inte hindra väninnan från att spotta på faderns porträtt, som hon även avsiktligt placerat vid soffan.
Eller i korthet: en väluppfostrad flicka som vill njuta måste spela rollen som den ouppfostrade, och således åsamka sitt väluppfostrade jag smärta. Sadism, således.
Denna sadism, avslutar Proust stycket, skiljer sig förstås från verklig ondska, som består i likgiltighet inför lidanden man själv är orsak till.
Kanske var det i en annan upplevelse vid Montjouvain, några år senare, en till en början dunkel och oklar, som mina begrepp om sadismen hade sin källa.
Sadism! Bara sådär! Vissa avsnitt i det föregående har förstås pekat mot sadism, som att pojken, samtidigt som han upplever den omedelbara förälskelsen till Gilberte, vill förolämpa henne och tillfoga henne smärta. Likaså går pojken under sina ensamma promenader omkring och piskar träden medan han trånar efter bondflickorna som vägrar dyka upp.
Nu får pojken bevittna något när han befinner sig utanför Montjouvain, Vinteuils villa, på samma plats där han förut spanat in i huset och sett sina föräldrar umgås med pianoläraren Vinteuil. Berättelsen har gjort ett hopp framåt i tiden och monsieur Vinteuil är död. Men hans dotter lever, och med henne är hennes väninna, som har dåligt rykte och har dragit skam över familjen. Dottern och väninnan är älskarinnor, och pojken får se dem vänslas från sin plats utanför fönstret. De sadistiska inslagen i leken innehåller inte precis några piskor eller läderharnesk, Proust är förstås betydligt mer subtil än så.
Det skådespel pojken får bevittna går i korthet ut på att mademoiselle Vinteuil är lite om sig och kring sig inför sin liderliga väninna. Hon vill vara lika lastbar men finner sig inte till rätta i rollen. Plötsligt kysser väninnan henne i urringningen och de två börjar springa omkring och jaga varandra, för att till slut sjunka ned på soffan. Mademoiselle påpekar då att faderns porträtt stirrar på dem, och väninnan börjar smäda honom, fadern som som knappt har kallnat än! Mademoiselle Vinteuil förebrår henne lite halvhjärtat. Och det är här sadismen kommer in. För att kunna hänge sina sinnen åt vällusten måste mademoiselle Vinteuil gå med på väninnnans råhet. Mademoiselle Vinteuil är godhjärtad, men för att kunna hänge sig åt njutningen blir hon en "ondskans konstnär". För i sin dygdiga godhet ser hon vällusten som "de ondas privilegium", och för att själv kunna uppnå njutningen måste hon spela den ondas roll till fullo. Således kan hon inte hindra väninnan från att spotta på faderns porträtt, som hon även avsiktligt placerat vid soffan.
Eller i korthet: en väluppfostrad flicka som vill njuta måste spela rollen som den ouppfostrade, och således åsamka sitt väluppfostrade jag smärta. Sadism, således.
Denna sadism, avslutar Proust stycket, skiljer sig förstås från verklig ondska, som består i likgiltighet inför lidanden man själv är orsak till.
torsdag 11 mars 2010
Swanns värld s 130-156
Under sina promenader har familjen i Combray två håll att välja mellan: Méséglise-hållet eller Guermantes-hållet. Jag antar att det som ska följa är beskrivningar av bägge hållen, men på dessa sidor pågår bara beskrivningen av Méséglisehållet. Det är åt det hållet som Swann och Vinteuil bor. Och det är mycket natur och blommor här, i synnerhet då hagtorn. Hagtorn hagtorn hagtorn. De växer utanför Swanns boning Tansonville, och pojken hänförs av dem då familjen går förbi. Särskilt busken med rosa blommor. I beskrivningen av promenaderna pendlar Proust mellan generella beskrivningar av hur platserna gestaltar sig i allmänhet, och specifika beskrivningar av särskilda händelser som ägt rum på platserna.
När pojken betraktar den rosa hagtornsbusken får han för första gången syn på Gilberte, Swanns dotter i sitt opassande äktenskap. Pojken faller pladask för Gilberte, utan att de byter ett enda ord, och kärleken tycks gränsa till besatthet.
Méséglisepromenaden tycks allmänt förknippad med kärlek och åtrå. När pojken är lite äldre promenerar han ofta åt det hållet ensam, och drömmer då om att få möta en bondflicka från det närbelägna Roussainville. Åtrån är väl den typiska för pjkar i puberteten, även om inget egentligen är direkt typiskt hos Proust. I samband med åtrån han känner beskriver han också något som jag nog måste tolka som upptäckten av onani. Pojken befinner sig på sitt rum och "åkallar" tornet i Roussainville "bönfallande det att sända mig någon av byns döttrar". Pojken banar sig väg genom sig själv likt en "upptäcktsresande" eller en "förtvivlad människa inför ett självmord", på en väg som han tror är "livsfarlig", "ända tills ett naturligt spår, påminnande om spåren efter en snigel, blandade sig med den vilda vinbärsbuskens blad". Stycket är märkligt, pojken befinner sig ena stunden i sitt rum, andra stunden i skogen och överallt är begäret. Jag tror nog ändå det handlar om hur pojken upptäcker sig själv, som pojkar i 12-årsåldern gör.
Det finns såklart mer att säga om beskrivningen av Méséglisepromenaden, men nu ska jag bara notera en intressant sak. Proust beskriver hur familjen ofta tar den promenaden när det är dåligt väder, eftersom den är kortare. Således är klimatet fuktigt åt Méséglisehållet. Det är bara så det är, när de går där är det fuktigt. Men jag tror inte det har att göra med några faktiska meteorologiska förhållanden. Det är så berättaren minns det, och det är så det är.
När pojken betraktar den rosa hagtornsbusken får han för första gången syn på Gilberte, Swanns dotter i sitt opassande äktenskap. Pojken faller pladask för Gilberte, utan att de byter ett enda ord, och kärleken tycks gränsa till besatthet.
Méséglisepromenaden tycks allmänt förknippad med kärlek och åtrå. När pojken är lite äldre promenerar han ofta åt det hållet ensam, och drömmer då om att få möta en bondflicka från det närbelägna Roussainville. Åtrån är väl den typiska för pjkar i puberteten, även om inget egentligen är direkt typiskt hos Proust. I samband med åtrån han känner beskriver han också något som jag nog måste tolka som upptäckten av onani. Pojken befinner sig på sitt rum och "åkallar" tornet i Roussainville "bönfallande det att sända mig någon av byns döttrar". Pojken banar sig väg genom sig själv likt en "upptäcktsresande" eller en "förtvivlad människa inför ett självmord", på en väg som han tror är "livsfarlig", "ända tills ett naturligt spår, påminnande om spåren efter en snigel, blandade sig med den vilda vinbärsbuskens blad". Stycket är märkligt, pojken befinner sig ena stunden i sitt rum, andra stunden i skogen och överallt är begäret. Jag tror nog ändå det handlar om hur pojken upptäcker sig själv, som pojkar i 12-årsåldern gör.
Det finns såklart mer att säga om beskrivningen av Méséglisepromenaden, men nu ska jag bara notera en intressant sak. Proust beskriver hur familjen ofta tar den promenaden när det är dåligt väder, eftersom den är kortare. Således är klimatet fuktigt åt Méséglisehållet. Det är bara så det är, när de går där är det fuktigt. Men jag tror inte det har att göra med några faktiska meteorologiska förhållanden. Det är så berättaren minns det, och det är så det är.
lördag 6 mars 2010
Szymborska!
Man måste ju varva prosan med poesi. Häromkvällen satt jag med Wislawa Szymborskas diktsamling Här, som jag fick av min faster (som är Proustian och frankofil) i julklapp. Lustigt nog stötte jag på dikten Icke-läsning. Den handlar visserligen om att inte läsa Proust, men jag återger den ändå här:
Just det där sista tål ju att tänkas på. Mitt lilla Proustprojekt tycks ju onekligen dra ut på tiden. Jag har visserligen ingen deadline eller så, men ändå, det tar lite tid det här. 10 år tippade jag när jag åt middag med en vän häromdagen.
Dockan i dikten syftar, enligt en fotnot, på den polska prosaförfattaren Boreslaw Prus, och Symborska gör en poäng av hans namns likhet med Prousts.
Jag måste säga att jag uppskattar Szymborskas dikt, och hela hennes diktsamling med för den delen. Det finns fler trådar i dikten som jag skulle vilja dra i, och det får jag återkomma till.
Köper man Prousts verk
får man ingen fjärrkontroll med sig från bokhandeln
man kan inte zappa
över till en fotbollsmatch
eller en frågestport och vinna en Volvo
Vi lever längre,
men mindre exakt,
i kortare meningar.
Vi reser fortare, oftare, längre bort,
fast i stället för minnen kommer vi hem med foton.
Här står jag med någon kille.
Det är visst mitt ex.
Här är alla nakna,
så det är väl på någon strand.
Sju band - gud bevare.
Kunde de inte ha sammanfattat, kortat,
eller visat det hela i bilder.
Det gick en TV-serie med Dockan
fast min svägerska säger att det var någon annan på P.
Och förresten, vad var han för en?
Han låg visst till sängs och skrev, år efter år,
papper efter papper
med hastighetsbegränsning.
Men vi kör på högsta växeln
och är – ta i trä - friska.
Just det där sista tål ju att tänkas på. Mitt lilla Proustprojekt tycks ju onekligen dra ut på tiden. Jag har visserligen ingen deadline eller så, men ändå, det tar lite tid det här. 10 år tippade jag när jag åt middag med en vän häromdagen.
Dockan i dikten syftar, enligt en fotnot, på den polska prosaförfattaren Boreslaw Prus, och Symborska gör en poäng av hans namns likhet med Prousts.
Jag måste säga att jag uppskattar Szymborskas dikt, och hela hennes diktsamling med för den delen. Det finns fler trådar i dikten som jag skulle vilja dra i, och det får jag återkomma till.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
