Kanske var det i en annan upplevelse vid Montjouvain, några år senare, en till en början dunkel och oklar, som mina begrepp om sadismen hade sin källa.
Sadism! Bara sådär! Vissa avsnitt i det föregående har förstås pekat mot sadism, som att pojken, samtidigt som han upplever den omedelbara förälskelsen till Gilberte, vill förolämpa henne och tillfoga henne smärta. Likaså går pojken under sina ensamma promenader omkring och piskar träden medan han trånar efter bondflickorna som vägrar dyka upp.
Nu får pojken bevittna något när han befinner sig utanför Montjouvain, Vinteuils villa, på samma plats där han förut spanat in i huset och sett sina föräldrar umgås med pianoläraren Vinteuil. Berättelsen har gjort ett hopp framåt i tiden och monsieur Vinteuil är död. Men hans dotter lever, och med henne är hennes väninna, som har dåligt rykte och har dragit skam över familjen. Dottern och väninnan är älskarinnor, och pojken får se dem vänslas från sin plats utanför fönstret. De sadistiska inslagen i leken innehåller inte precis några piskor eller läderharnesk, Proust är förstås betydligt mer subtil än så.
Det skådespel pojken får bevittna går i korthet ut på att mademoiselle Vinteuil är lite om sig och kring sig inför sin liderliga väninna. Hon vill vara lika lastbar men finner sig inte till rätta i rollen. Plötsligt kysser väninnan henne i urringningen och de två börjar springa omkring och jaga varandra, för att till slut sjunka ned på soffan. Mademoiselle påpekar då att faderns porträtt stirrar på dem, och väninnan börjar smäda honom, fadern som som knappt har kallnat än! Mademoiselle Vinteuil förebrår henne lite halvhjärtat. Och det är här sadismen kommer in. För att kunna hänge sina sinnen åt vällusten måste mademoiselle Vinteuil gå med på väninnnans råhet. Mademoiselle Vinteuil är godhjärtad, men för att kunna hänge sig åt njutningen blir hon en "ondskans konstnär". För i sin dygdiga godhet ser hon vällusten som "de ondas privilegium", och för att själv kunna uppnå njutningen måste hon spela den ondas roll till fullo. Således kan hon inte hindra väninnan från att spotta på faderns porträtt, som hon även avsiktligt placerat vid soffan.
Eller i korthet: en väluppfostrad flicka som vill njuta måste spela rollen som den ouppfostrade, och således åsamka sitt väluppfostrade jag smärta. Sadism, således.
Denna sadism, avslutar Proust stycket, skiljer sig förstås från verklig ondska, som består i likgiltighet inför lidanden man själv är orsak till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar