Swanns värld s 162-179

Åt Guermanteshållet skiner alltid solen. Kanske på ett symboliskt plan, men framför allt på ett bokstavligt, eftersom familjen bara tog denna lite längre promenad när de kunde räkna med fint väder hela vägen. Guermanteshållet är på det sättet lite mer äventyrligt, men också mer andligt. Det tycks som om Swann och madamoisell Vinteuil, som bor åt méséglisehållet står för en mer sinnlig och syndig kärlek, medan hertiginnan står för en mer andlig, astral kärlek.

Promenaden följer floden Vivonne. Pojken roar sig med att betrakta pojkar som sänker ned karaffiner i vattnet för att fånga småfisk, och han tycker om hur glasbehållarna ser ut nere i vattnet "på en gång fyllda av flodens vatten och omslutna av det". Pojken tycker att det ser friskt och läskande ut. Jag tilltalas av bilden av de nedsänkta karaffinerna. Jag vet inte varför.

Min farfar har strukit under ett stycke som beskriver flodens lopp genom en slottspark där en trädgårdsmästare satt vattenväxter. Jag har ingen aning om varför det är understruket.

Den stora grejen med guermanteshållet är förstås slottet Guermantes, om vars invånare pojken fantiserar, de får bibliska dimensioner och liknas vid endera personerna på gobelängen i kyrkan, endera som figurerna i ett kyrkfönster, endera i bleka färger, endera i skimrande. Pojken fantiserar om att bli inbjuden till slottet och blir hertiginnans vän - någon hertig nämns knapp och tycks helt ointressant. För att få komma dit ställer pojken kravet på sig själv att bli författare och skriva vackra dikter. Skrivandet och att få komma till Guermantes tycks intimt sammanvävt.

När pojken för första gången får se hertiginnan blir han besviken. Hon ser mänsklig ut, inte alls överensstämmande med pojkens andliga föreställningar. Det sägs inte rakt ut att hon är ful, men hon har en kvissla bredvid sin stora näsa. Dock, efter ett tag när pojken hunnit se på henne ordentligt och funderat över vad hon representerar, tycker han att hon är vacker.

Här har också min farfar strukit under ett mening, som beskriver hur hertiginnan faktiskt ändå är av en annan sort en de vanliga Combrayborna, "hon skulle aldrig nedlåta sig till att lära känna några av de personer som är här.

Efter det att pojken har sett hertiginnan för första gången plågas han allt mer av sin, enligt honom själv, brist på litterär talang. Han tycker sig aldrig kunna fånga in essensen av de skönhetsintryck som skulle kunna bli stoffet för ett litterärt verk. Och just här blir det hyperintressant. Det är som om hela romanen tycks börja ta sin form just här. Pojken försöker febrilt hålla kvar och förstå sig på vari det sköna består. Han försöker återkalla minnet av skönhetsupplevelser men lyckas inte. Men så, vid ett tillfälle då de är ute på promenad och får skjuts av doktor Percepied en bit får pojken syn på kyrktornen i Martineville-le-Sec, som genom färden syns ur olika perspektiv och ibland uppträder tillsammans med kyrktornet i Vieuxvicq. Skönheten tycks upphäva tiden, och pojken lyckas hålla kvar upplevelsen och beskriver den i anteckningar på ett papper. Och det fyller honom med en känsla av förlösning och lugn, som om han har lyckats nagla fast upplevelsen. En kick, helt enkelt. Han har blivit Bergotte!