Swanns värld s 130-156

Under sina promenader har familjen i Combray två håll att välja mellan: Méséglise-hållet eller Guermantes-hållet. Jag antar att det som ska följa är beskrivningar av bägge hållen, men på dessa sidor pågår bara beskrivningen av Méséglisehållet. Det är åt det hållet som Swann och Vinteuil bor. Och det är mycket natur och blommor här, i synnerhet då hagtorn. Hagtorn hagtorn hagtorn. De växer utanför Swanns boning Tansonville, och pojken hänförs av dem då familjen går förbi. Särskilt busken med rosa blommor. I beskrivningen av promenaderna pendlar Proust mellan generella beskrivningar av hur platserna gestaltar sig i allmänhet, och specifika beskrivningar av särskilda händelser som ägt rum på platserna.

När pojken betraktar den rosa hagtornsbusken får han för första gången syn på Gilberte, Swanns dotter i sitt opassande äktenskap. Pojken faller pladask för Gilberte, utan att de byter ett enda ord, och kärleken tycks gränsa till besatthet.

Méséglisepromenaden tycks allmänt förknippad med kärlek och åtrå. När pojken är lite äldre promenerar han ofta åt det hållet ensam, och drömmer då om att få möta en bondflicka från det närbelägna Roussainville. Åtrån är väl den typiska för pjkar i puberteten, även om inget egentligen är direkt typiskt hos Proust. I samband med åtrån han känner beskriver han också något som jag nog måste tolka som upptäckten av onani. Pojken befinner sig på sitt rum och "åkallar" tornet i Roussainville "bönfallande det att sända mig någon av byns döttrar". Pojken banar sig väg genom sig själv likt en "upptäcktsresande" eller en "förtvivlad människa inför ett självmord", på en väg som han tror är "livsfarlig", "ända tills ett naturligt spår, påminnande om spåren efter en snigel, blandade sig med den vilda vinbärsbuskens blad". Stycket är märkligt, pojken befinner sig ena stunden i sitt rum, andra stunden i skogen och överallt är begäret. Jag tror nog ändå det handlar om hur pojken upptäcker sig själv, som pojkar i 12-årsåldern gör.

Det finns såklart mer att säga om beskrivningen av Méséglisepromenaden, men nu ska jag bara notera en intressant sak. Proust beskriver hur familjen ofta tar den promenaden när det är dåligt väder, eftersom den är kortare. Således är klimatet fuktigt åt Méséglisehållet. Det är bara så det är, när de går där är det fuktigt. Men jag tror inte det har att göra med några faktiska meteorologiska förhållanden. Det är så berättaren minns det, och det är så det är.