Äntligen!

Det tog sin lilla tid, men nu har äntligen "Food with the famous" anlänt. Dock var Proust-recepten inte så många, men jag ska snarast kasta mig över Françoises chokladkräm, som hon ju inte tillät någon lämna bordet förrän de smakat. Fortsättning följer!

Swanns värld s 116-130

Denne Legrandins ögon spelar ett särskilt skådespel. Först när pojkens far tror att Legrandin varit ohövlig mot honom, då han anlagt en fjärrskådande blick då han hälsade på pappan och pojken. Senare visar det sig att Legrandin helt enkelt blickar mot himlen för att skingra sina sorger, och läsa raden: "Skogarna är redan svarta, himmelen är ännu blå..." Vad är det Legrandin ser? Jag tror att han sörjer sin ungdom.

Efter en avstickare till köket, där Françoise under svordomar slaktar en höna, återkommer berättelsen till Lergandin. Familjen får syn på honom utanför kyrkan, där han beter sig löjligt på något vis, jag tror att familjen uppfattar det som att han svassar eller fjäskar för kvinnr ur överklassen. När familjen passerar är han i sällskap med en dam, och den här gången hälsar han inte alls, utan fäster blicken i fjärran.

Senare går pojken och fadern ut för att hämta en tårta, och ännu en gång möter de Legrandin i sällskap med en dam. När de passerar blinkar Legrandin, knappt märkbart, åt de mötande. På det sättet, förklarar berättaren, avslöjar Legrandin sin förälskelse.

Fadern är inte säker på Legrandins uppsåt, men han blir mycket upprörd. Trots det tillåts pojken gå på middag hos Legrandin. Pojken för där hertiginnorna de Guermantes på tal (var det dem som de sett Legrandin tillsammans med tidigare?). Legrandins ögon bjuder då på ett verkligt skådespel. En brun skåra öppnas, regnbågshinnan avsöndrar "azurblåa flöden", han sänker ögonlocken och säger sig inte känna hertiginnorna. Men han säger det med för stort eftertryck för att verka trovärdig. Legrandin påtalar sitt starka oberoende, som om det skulle stå hindra honom från att träffa hertiginnorna. Han är jakobin och mycket anspråkslös. Vilket inte heller stämmer, han är mycket mån om att behaga hertiginnorna och döljer sitt umgänge med medelklassen för dem.

Legrandin avfärdas således som en snobb,och falsk dessutom. Han spelar dubbelspel och är inte längre välkommen i familjen.

Swanns värld s 115-116

Här föreställer sig Proust hur tant Léonie, bara enstaka stunder längtar efter en genomgripande förändring. En längtan som finns "hos de människor som av brist på energi eller fantasi inte inom sig själva kan finna utgångspunkten för förnyelse". Det är en längtan efter att bli påverkad av saker utom ens kontroll och de kan vara hur grymma som helst, bara de skakar om.

Jag tror, som Proust, att det här är en vanlig känsla. Särskilt bland människor som, så att säga, flyter ovanpå tillvaron. Eller kanske snarare låter tillvaron hålla dem flytande. Människor som upplever tristess i sin bekvämlighet. Ofta, tror jag, kan dessa människor, och jag ser även denna egenskap hos mig själv, finna katastrofen inom sig själva, likaväl som de fantiserar om utomstående faktorer. Egentligen kanske längtan är ett för starkt ord i sammanhanget, kanske handlar det snarare om att finna en viss lockelse i tanken på total upplösning.

Swanns värld s 109-115

Tant Léonies "lilla lunk" är charmig. Ibland, förefaller det mig, beskriver Proust saker och ting bara på ytan och låter bara ana djupen. Léonie framstår som lite pittoresk, med sina oförargliga krämpor, sitt skvaller och sina ränker. Men när pojken går upp till henne, och hon vaknar till med ett uttryck av fasa, så anar man något sorts mörker där. Kanske bara en mardröm, men ändå. Sorglösheten (barndomen?) spricker upp något.

Léonies "lilla lunk" bryts också av en "sekundär enformighet". Men här är barndomscharmen kompakt. "Lunken" bryts, men brotten kommer regelbundet, således i sin egen lunk. Som att de äter middag en timme tidigare än vanligt på lördagar.

Till lördagarna hör också "majandakten" under maj månad. Beskrivningen av denna är märklig. Pojken klär sig alltid fint, för det kan hända att familjen stöter på herr Vinteuil. På andakten läsr sig pojken att tycka om hagtornsblommor. Eller tycka om och tycka om, han verkar nästa åtrå dem och de beskrivs tämligen sinnigt och lite erotiskt. Efter detta kommer författaren kort in på ett besök hos denne Vinteuils villa Montjouvain. Därefter beskrivs Vinteuils dotter, som å ena sidan verkar pojkaktig, men också mild och skygg. Vips förs läsaren tillbaka till kyrkan, där pojken böjer knä, känner doften av hagtornsblommorna och föreställer sig den på Vinteuils dotters kinder! Märkligt!

Därefter företar familjen en promenad i ett drömskt och romantiskt skymningslandskap, där pojken övermannas av trötthet. Sedär, vad lite sekundär enformighet kan åstadkomma!

Swanns värld s 101-109

Eulalie kommer till slut, men besöket som Tant Léonie sett fram så mycket emot störs av Kyrkoherden, som också kommer på besök. Kyrkoherden tråkar ut Leonie med sina utläggningar om Saint-Hilaires kyrkobyggnad, men författaren intygar att kyrkoherden är en "förträfflig person" och låter läsaren ta del av hans beskrivning av de delar av kyrkan som han tycker bäst om. Läsaren förflyttas från Léonies sjukrum till kyrkan, vars bästa plats är tornet och där far berättelsen ut över landskapet kring Combray. Det hela tycks onekligen Bergotteskt!

Men av allt detta blir Léonie (som inte alls är intresserad av litteratur) så till den grad uttröttad att hon inte orkar med Eulalies besök. Det som hon sett fram emot, och som i berättelsen nästan framstått som ett klimax, uteblir. På sätt och vis kan man säga att västgötaklimax är något typiskt proustskt, men å andra sidan utlovar han inget klimax så det kanske inte stämmer. Det är kanske bara det sätt man är van att läsa på: Tant Léonie ser fram emot att Eulalie ska komma och läsaren tror att då ska något viktigt ske, något som för handlingen framåt mot målet. Men Prousts handling går inte framåt. Det är ju minnet som är målet.

Swanns värld s 89-101

Jag undrar om inte det här avsnittet fungerar som en illustration av det föregående. Den unges läsning avbryts av militärparaden. Ett äventyr står för dörren, det antyds, men följs inte upp. Dammet lägger sig, pojken fortsätter läsa - Bergotte. Som i sin tur illustrerar det författaren skrivit om läsningen. Bergottes kvalitéer ligger i hans stil, hans sätt att beskriva skönhet och fylla enkla föremål med mening. När Bergotte kommer åt något som pojken känner igen från sitt eget känsloliv blir han uppfylld och upphöjd, som om avbildandet av det egna jaget ger läsaren den största njutningen.

Och något ligger det förstås i detta. Mitt eget sätt att förstå till exempel avsnittet om godnattkyssen är ju genom att relatera det till mina egna minnen av min barndoms sänggåenden och de kval som kunde vara förknippade med det. Kanske inte så att jag känner igen mig så värst mycket, men för att förstå Prousts beskrivning måste jag söka en klangbotten i mig själv, i mina egna minnen och upplevelser.

Lite kul då att den som introducerat Bergotte för pojken är denne Bloch, vars lillgamla och överdrivet känslosamma uppenbarelse gjort honom oacceptabel för pojkens förräldrar. Kanske är Bloch en överdriven bild av författaren själv?

Ytterligare intressant blir det hela när Bergotte för pojken blir en ingång till en relation med Swann.

Swanns värld s 86-89

Läsning om läsning... Här tror jag att Proust ger sina läsare en nyckel till förståelsen av hans egen litteratur. Författaren beskriver hur han sitter och läser, och vad han uppskattar när han läser. Men det handlar knappast om några reflektioner som den unge pojken kan tänkas göra. Stycket är ganska svårpenetrerat, men här är min tolkning av vad Proust menar.

Litteraturens hela förtjänst är att visa bilder av människor och landskap. Med våra sinnen kan vi inte nå en annan människas själ, bara genom att skapa oss en bild av den andres själ kan vi komma i närheten. Den resurs vi kan tillgå för detta är vår egen själ, varmed vi kan känna empati och skapa oss bilder. Det som är botten i dig är botten också i andra, som Ekelöf uttryckte saken.

Litteraturens uppgift är att förmedla dessa bilder. När Proust beskriver sina läsupplevelser kommer inga äventyr eller egentligen några handlingar alls i fråga. Det enda han uppskattar är att kunna sätta sig in i en annan människas själ, att förstå och känna med den andra. Det är här litteraturen uppstår, enligt Proust.

I andra hand kommer landskapet, som blir som en projektionsyta för själen, eller en scen där gestaltningen äger rum. Också landskapet blir så en viktig del av den sanning, som bara litteraturen kan erbjuda. Fortfarande inget om något äventyr eller något som kan likna en utvecklingsroman. Proust vidrör bara med viss sorgsenhet tidens gång, som hindrar personen från att få en fullstädning bild av själen. Den konstanta förändringen som hindrar oss att se oss själva, och som i litteraturen komprimeras och skapar en vanställd bild av själen.

Det här ser jag alltså som en instruktion till Prousts egen roman. Inget äventyr, ingen mitt, början och slut. En utveckling förutsätter jag kommer bli gestaltad, men romanens ambition är motsatsen till det. Madeleinekakans funktion är att upphäva den och smälta samman nuet och det förflutna. Proust har redan sagt att detta inte låter sig göras i fullständighet, men det är ändå ambitionen.