Swanns värld s 89-101

Jag undrar om inte det här avsnittet fungerar som en illustration av det föregående. Den unges läsning avbryts av militärparaden. Ett äventyr står för dörren, det antyds, men följs inte upp. Dammet lägger sig, pojken fortsätter läsa - Bergotte. Som i sin tur illustrerar det författaren skrivit om läsningen. Bergottes kvalitéer ligger i hans stil, hans sätt att beskriva skönhet och fylla enkla föremål med mening. När Bergotte kommer åt något som pojken känner igen från sitt eget känsloliv blir han uppfylld och upphöjd, som om avbildandet av det egna jaget ger läsaren den största njutningen.

Och något ligger det förstås i detta. Mitt eget sätt att förstå till exempel avsnittet om godnattkyssen är ju genom att relatera det till mina egna minnen av min barndoms sänggåenden och de kval som kunde vara förknippade med det. Kanske inte så att jag känner igen mig så värst mycket, men för att förstå Prousts beskrivning måste jag söka en klangbotten i mig själv, i mina egna minnen och upplevelser.

Lite kul då att den som introducerat Bergotte för pojken är denne Bloch, vars lillgamla och överdrivet känslosamma uppenbarelse gjort honom oacceptabel för pojkens förräldrar. Kanske är Bloch en överdriven bild av författaren själv?

Ytterligare intressant blir det hela när Bergotte för pojken blir en ingång till en relation med Swann.