Swanns värld s 115-116

Här föreställer sig Proust hur tant Léonie, bara enstaka stunder längtar efter en genomgripande förändring. En längtan som finns "hos de människor som av brist på energi eller fantasi inte inom sig själva kan finna utgångspunkten för förnyelse". Det är en längtan efter att bli påverkad av saker utom ens kontroll och de kan vara hur grymma som helst, bara de skakar om.

Jag tror, som Proust, att det här är en vanlig känsla. Särskilt bland människor som, så att säga, flyter ovanpå tillvaron. Eller kanske snarare låter tillvaron hålla dem flytande. Människor som upplever tristess i sin bekvämlighet. Ofta, tror jag, kan dessa människor, och jag ser även denna egenskap hos mig själv, finna katastrofen inom sig själva, likaväl som de fantiserar om utomstående faktorer. Egentligen kanske längtan är ett för starkt ord i sammanhanget, kanske handlar det snarare om att finna en viss lockelse i tanken på total upplösning.