Swanns värld s 86-89

Läsning om läsning... Här tror jag att Proust ger sina läsare en nyckel till förståelsen av hans egen litteratur. Författaren beskriver hur han sitter och läser, och vad han uppskattar när han läser. Men det handlar knappast om några reflektioner som den unge pojken kan tänkas göra. Stycket är ganska svårpenetrerat, men här är min tolkning av vad Proust menar.

Litteraturens hela förtjänst är att visa bilder av människor och landskap. Med våra sinnen kan vi inte nå en annan människas själ, bara genom att skapa oss en bild av den andres själ kan vi komma i närheten. Den resurs vi kan tillgå för detta är vår egen själ, varmed vi kan känna empati och skapa oss bilder. Det som är botten i dig är botten också i andra, som Ekelöf uttryckte saken.

Litteraturens uppgift är att förmedla dessa bilder. När Proust beskriver sina läsupplevelser kommer inga äventyr eller egentligen några handlingar alls i fråga. Det enda han uppskattar är att kunna sätta sig in i en annan människas själ, att förstå och känna med den andra. Det är här litteraturen uppstår, enligt Proust.

I andra hand kommer landskapet, som blir som en projektionsyta för själen, eller en scen där gestaltningen äger rum. Också landskapet blir så en viktig del av den sanning, som bara litteraturen kan erbjuda. Fortfarande inget om något äventyr eller något som kan likna en utvecklingsroman. Proust vidrör bara med viss sorgsenhet tidens gång, som hindrar personen från att få en fullstädning bild av själen. Den konstanta förändringen som hindrar oss att se oss själva, och som i litteraturen komprimeras och skapar en vanställd bild av själen.

Det här ser jag alltså som en instruktion till Prousts egen roman. Inget äventyr, ingen mitt, början och slut. En utveckling förutsätter jag kommer bli gestaltad, men romanens ambition är motsatsen till det. Madeleinekakans funktion är att upphäva den och smälta samman nuet och det förflutna. Proust har redan sagt att detta inte låter sig göras i fullständighet, men det är ändå ambitionen.