Swanns värld s 101-109

Eulalie kommer till slut, men besöket som Tant Léonie sett fram så mycket emot störs av Kyrkoherden, som också kommer på besök. Kyrkoherden tråkar ut Leonie med sina utläggningar om Saint-Hilaires kyrkobyggnad, men författaren intygar att kyrkoherden är en "förträfflig person" och låter läsaren ta del av hans beskrivning av de delar av kyrkan som han tycker bäst om. Läsaren förflyttas från Léonies sjukrum till kyrkan, vars bästa plats är tornet och där far berättelsen ut över landskapet kring Combray. Det hela tycks onekligen Bergotteskt!

Men av allt detta blir Léonie (som inte alls är intresserad av litteratur) så till den grad uttröttad att hon inte orkar med Eulalies besök. Det som hon sett fram emot, och som i berättelsen nästan framstått som ett klimax, uteblir. På sätt och vis kan man säga att västgötaklimax är något typiskt proustskt, men å andra sidan utlovar han inget klimax så det kanske inte stämmer. Det är kanske bara det sätt man är van att läsa på: Tant Léonie ser fram emot att Eulalie ska komma och läsaren tror att då ska något viktigt ske, något som för handlingen framåt mot målet. Men Prousts handling går inte framåt. Det är ju minnet som är målet.