Swanns värld s 116-130

Denne Legrandins ögon spelar ett särskilt skådespel. Först när pojkens far tror att Legrandin varit ohövlig mot honom, då han anlagt en fjärrskådande blick då han hälsade på pappan och pojken. Senare visar det sig att Legrandin helt enkelt blickar mot himlen för att skingra sina sorger, och läsa raden: "Skogarna är redan svarta, himmelen är ännu blå..." Vad är det Legrandin ser? Jag tror att han sörjer sin ungdom.

Efter en avstickare till köket, där Françoise under svordomar slaktar en höna, återkommer berättelsen till Lergandin. Familjen får syn på honom utanför kyrkan, där han beter sig löjligt på något vis, jag tror att familjen uppfattar det som att han svassar eller fjäskar för kvinnr ur överklassen. När familjen passerar är han i sällskap med en dam, och den här gången hälsar han inte alls, utan fäster blicken i fjärran.

Senare går pojken och fadern ut för att hämta en tårta, och ännu en gång möter de Legrandin i sällskap med en dam. När de passerar blinkar Legrandin, knappt märkbart, åt de mötande. På det sättet, förklarar berättaren, avslöjar Legrandin sin förälskelse.

Fadern är inte säker på Legrandins uppsåt, men han blir mycket upprörd. Trots det tillåts pojken gå på middag hos Legrandin. Pojken för där hertiginnorna de Guermantes på tal (var det dem som de sett Legrandin tillsammans med tidigare?). Legrandins ögon bjuder då på ett verkligt skådespel. En brun skåra öppnas, regnbågshinnan avsöndrar "azurblåa flöden", han sänker ögonlocken och säger sig inte känna hertiginnorna. Men han säger det med för stort eftertryck för att verka trovärdig. Legrandin påtalar sitt starka oberoende, som om det skulle stå hindra honom från att träffa hertiginnorna. Han är jakobin och mycket anspråkslös. Vilket inte heller stämmer, han är mycket mån om att behaga hertiginnorna och döljer sitt umgänge med medelklassen för dem.

Legrandin avfärdas således som en snobb,och falsk dessutom. Han spelar dubbelspel och är inte längre välkommen i familjen.