Swanns värld s 109-115

Tant Léonies "lilla lunk" är charmig. Ibland, förefaller det mig, beskriver Proust saker och ting bara på ytan och låter bara ana djupen. Léonie framstår som lite pittoresk, med sina oförargliga krämpor, sitt skvaller och sina ränker. Men när pojken går upp till henne, och hon vaknar till med ett uttryck av fasa, så anar man något sorts mörker där. Kanske bara en mardröm, men ändå. Sorglösheten (barndomen?) spricker upp något.

Léonies "lilla lunk" bryts också av en "sekundär enformighet". Men här är barndomscharmen kompakt. "Lunken" bryts, men brotten kommer regelbundet, således i sin egen lunk. Som att de äter middag en timme tidigare än vanligt på lördagar.

Till lördagarna hör också "majandakten" under maj månad. Beskrivningen av denna är märklig. Pojken klär sig alltid fint, för det kan hända att familjen stöter på herr Vinteuil. På andakten läsr sig pojken att tycka om hagtornsblommor. Eller tycka om och tycka om, han verkar nästa åtrå dem och de beskrivs tämligen sinnigt och lite erotiskt. Efter detta kommer författaren kort in på ett besök hos denne Vinteuils villa Montjouvain. Därefter beskrivs Vinteuils dotter, som å ena sidan verkar pojkaktig, men också mild och skygg. Vips förs läsaren tillbaka till kyrkan, där pojken böjer knä, känner doften av hagtornsblommorna och föreställer sig den på Vinteuils dotters kinder! Märkligt!

Därefter företar familjen en promenad i ett drömskt och romantiskt skymningslandskap, där pojken övermannas av trötthet. Sedär, vad lite sekundär enformighet kan åstadkomma!