Nu ska här lagas litterärt!

Jag kollade upp den här Jane Grigson lite, hon som skulle lagat all mat som nämns i "På spaning..." Jag hittade lite info, men inget om något Proust-äventyr. Grigson var tydligen en brittisk intellektuell, frankofil och matskribent. Hon fick sitt genombrott på 1950-talet med en bok om fransk kokkonst, och efter den följde fler.

Men sedan hittade jag, via brittiska Amazon, hennes bok "Dining with the famous" på ett antikvariat (för 1 pund!). I den boken beskriver hon maträtter ur litterära klassiker, och då företrädesvis från franska författare som Zola och Flaubert. Där torde något om Proust smyga sig in, gissade jag, så jag beställde boken. Nu ser jag fram emot att dela kök med Françoise!

Swanns värld s 82-85

Nätet är bra fascinerande ändå. Det hade nog Proust också tyckt, även om han inte hade varit speciellt förtjust i det. Med utgångspunkt i beskrivningen av husets köksflicka för Proust ett resonemang där han liknar henne vid en av Giottos fresker av dygderna och lasterna i Arenakapellet. Närmare bestämt den föreställande Kärleken, eller Caritas.

Endast vagt bekant med den senmedeltida målaren Giotto, helt obekant med Arenakapellet och dess fresker påbörjade jag lite efterforskningar på nätet och hittar förstås Wikipedias omfattande artiklar. Vidare sökning ledde mig till ett galleri över dygd- och lastfreskerna och den föreställande Caritas, som jag sålunda kan publicera på min blogg:

På det här sättet får förstås läsningen en ny och intressant dimension. Om Giottos fresker tillhör någon sorts "Proustsk allmänbildning" kan man säga att jag fuskar och att många andra referenser i romanen går mig förbi och säkert gör min läsning lite fattigare än den kunde vara, gör förståelsen mindre. Men man får väl vara lite ödmjuk och erkänna att jag är en novis i sammanhanget.

En annan reflektion jag gör över det här med Giotto är hur mycket bilder som omger min tillvaro, jämfört med den unge Proust. Han hade reproduktioner av Giottos fresker på sitt rum. Han såg dem varje dag och reflekterade över dem. Han fann ett uttryck i det sätt som Kärleken sträcker upp sitt hjärta på (som om man sträcker fram en vara genom ett källarfönster). Detta går mig helt förbi. Jag omges av en sådan enorm mängd bilder varje dag att jag inte tänker vidare på vad de uttycker. Bilderna i mitt minne är så många, men antalet bilder som verkligen betyder något är ganska få. För Prousts del, föreställer jag mig, var det tvärt om.

Mera mat

Jag ägnar mig åt viss läsning vid sidan av Proust. Jag tror att det här projektet är dömt att misslyckas om jag inte gör det.

För tillfället ägnar jag mig åt reportageromanen "Hett" av Bill Buford, där skribenten, med utgångspunkt i sin kärlek till mat, tar jobb på en amerikansk-italiensk restaurang i New York. Det är en ganska drastisk upplevelse att kastas mellan Proust vindlande prosa och den amerikanska journalistens slängiga språk.

Efter en lång redogörelse för hur man bräserar så kallade short ribs nämnder Buford en brittisk matskribent, Jane Grigson, som på sjuttiotalet ska ha föresatt sig att laga alla maträtter som nämns i "På spaning efter den tid som flytt". Hon gav sig tydligen på en boeuf à la mode, som ska likna amerikanarnas short ribs. Nu är jag förstås enormt nyfiken på mer om denne Grigson. Dessutom är jag sugen på att brässera något. Kalvlägg?

Swanns värld s 75-82

Episoden med familjens brytning med Onkel Adolphe, jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den. Den unge Prousts platonska kärlek till teatern, som han inte får besöka, tycks likna den kärlek han hyser till kvinnor. De flesta män i berättelsen tycks ofta perifera, utom då Swann som ofta verkar vara ett sorts nav i familjens kontakt med societeten. Men här kommer så Adolphe, som tycks få sin centrala roll i berättelsen just för att han låter den unge Proust komma i kontakt med en kvinna, dessutom en skådespelare med kanhända tvivelaktigt rykte (om hon nu är en kokott? (enligt SAOB: "sht i fråga om utländska förh., före trädesvis i vitter stil prostituerad kvinna (som uppträder med viss elegans o. för ett jämförel­sevis dyrbart, luxuöst liv), demimond".

Alltså: Adolphe leder den unge Proust både till teatern och till kvinnor, och bannlyses därefter från familjen...

Kanske kan man notera att det inte förekom några avsnitt om varken kyrkor eller mat i den här episoden. Står mat och religion i motsats till teater och kvinnor? Blir då Françoise en typ hora/madonna-karaktär?

Swanns värld s 70-75

Denna Eulalie är en riktig karaktär! Hon tillbringar sina dagar med att besöka sjuklingar, bland dem tant Leonie, och hon har blivit en riktig virtuos i konsten att bekräfta Leonies sjuklighet, men samtidigt försäkra henne om att sjukdomen inte hotar hennes liv. Samtidigt förser hon sjuklingarna med skvaller, något som tycks bereda både Eulalie och Leonie stort nöje.

Men tar Proust en sväng åter till Françoises matlagning, och beskriver den med utgångspunkt i en liknelse från en katedral. Åter alltså kopplingen mellan mat och kyrkobyggnader. För övrigt beskrivs ju Françoises matlagning på ett sådant sätt att den skulle kunna vara högsta mode på Söder i Stockholm just nu. Med utgångspunkt i säsongens fina råvaror lagar hon middagen med upptäckarglädje många ingivelser.

Efter beskrivningen av maten är det som om Proust vill styra upp berättelsen med ett "Äntligen sa mamma:..." Hittills har beskrivningen av den här söndagen vindlat sig fram med många stickspår, som kanske egentligen inte är stickspår utan själva huvudsaken, man blir ofta osäker. Men nu blir det här och nu och Proust berättar om sin vandring i trädgården, som å ena sidan tycks banal men å andra sidan liknas vid ett Venustempel där Françoise huserar.

Och här börjar ett nytt stickspår, det om onkel Adolphe som den ungen Proust inte längre besöker eftersom det skett en brytning mellan onkeln och Prousts familj.

Kanske är grejen med Proust just det här: att man inte vet riktigt vad som är stickspår och vad som inte är det. Berättelsen vindlar sig fram på ett associativt sätt, precis när man blir påmind om något, minns och associerar. Min tanke går tillbaka på situationen i läsfåtöljen, när man är lite halvvaken och minnen blandar sig med drömmar.

Swanns värld s 65-70

Den här kyrkan alltså, vilken grej! Som vanligt beskriver Proust den inte på ett sådant sätt så att läsaren förstår hur den faktiskt ser ut, utan bara de egenskaper hos kyrkan som han minns och som betyder något för honom. Som kyrktornet som, om man ska tolka det hela bokstavligt, måste vara groteskt stort och synligt överallt. Tornet tycks ha betytt enormt mycket för författaren.

Fortfarande används mycket matrelaterade liknelser. Undrar varför mat ligger så nära till hands för författaren. Egentligen är det kanske självklart. Minneskedjan sätts igång av madeleinekakan och skildringarna uppehåller sig mycket vid Francoise och hennes bestyr i köket. Hittills har det ju berättats mycket om vad familjen äter och varför, medan läsaren å andra sidan lämnas helt okunnig om berättarens pappa. Det är lite märkligt, eftersom det måste vara tack vare honom som familjen vistas i Combray.

Det här med bildspråket. Det är förstås ingen slump att Proust väljer de liknelser han väljer, men jag kan ändå inte begripa varför. Den enda förklaring jag kan finna till matliknelserna är att smakupplevelser fungerar som nyckeln till minnet, men jag finner inte den förklaringen tillfredställande.

Swanns värld s 51-65

Det kommer att ta sin tid det här. Det är inte så att jag läst samtliga ovan nämnda sidor på en gång. Nej, ofta läser jag bara två-tre sidor per kväll innan jag somnar. Sängen är ingen bra läsplats, i alla fall ingen bra Proustplats. Jag måste hitta andra tillfällen att läsa.

På trettondagens syskonmiddag stötte jag på en till Proustskeptiker, min bror. Han hade läst den första boken för ett tag sedan, men hade inte fastnat för den. En del klassiska scener mindes han väl. Men i övrigt, nja. Jag försökte minnas vad jag egentligen tyckte om boken första gången jag läste den, men jag kommer faktiskt inte ihåg. Det var när jag pluggade litteraturvetenskap och hade väldigt mycket att läsa, så jag stannade nog inte upp och funderade.

De sidor jag nu läst i början av andra kapitlet börjar med beskrivningen av Combray och slutar med beskrivningen av kyrkan. Combray liknas vid en grå fårflock som samlas kring sin herde, kyrkan. Staden är grå, men kyrkan är magnifik. Jag försöker hålla i minnet hur författaren beskriver detta som ett sätt att frammana platserna på nytt. Det intressanta är inte det specifikt geografiska, utan temperamentet som författaren filtrerar minnena genom. Då är kyrkan särskilt intressant, som beskrivs som en projektionsyta för själva tiden där stenarna tycks flytande. Flera gånger liknas kyrkan vid maträtter, bakverk och köksredskap. Dessutom används en kortlek som liknelser flera gånger. Undrar varför? Tid, mat och spelkort i en kyrka, varför?

Grandtant Léonie är en lustig figur. Det är hon familjen bor hos i Combray. Tant Léonie tillbringar dagarna på sitt rum och spanar ut mot gatan där hon noggrant lägger märke till alla avvikelser. Åter kommer skvallret in i berättelsen. Man kan kanske säga att det finns två typer av skvaller. För det första intresset för skandaler och smaskigheter från folks privatliv. För det andra intresset för vad alla människor i ens närhet gör, som ett sorts kontrollbehov. Léonie ägnar sig åt den andra typen. Av beskrivningen av Combray tycks det heller inte finnas så mycket av den första sortens skvaller att berätta om. Kanske är människorna där så måna om sina fasader att inget sådant kommer fram, kanske pågår det faktiskt inga smaskigheter i Combray eller kanske undanhålls de den unga pojken.

Det här inlägget håller på att bli alldeles för långt, anser jag. Jag borde skriva oftare och kortare. Ska försöka med det.