Nätet är bra fascinerande ändå. Det hade nog Proust också tyckt, även om han inte hade varit speciellt förtjust i det. Med utgångspunkt i beskrivningen av husets köksflicka för Proust ett resonemang där han liknar henne vid en av Giottos fresker av dygderna och lasterna i Arenakapellet. Närmare bestämt den föreställande Kärleken, eller Caritas.
Endast vagt bekant med den senmedeltida målaren Giotto, helt obekant med Arenakapellet och dess fresker påbörjade jag lite efterforskningar på nätet och hittar förstås Wikipedias omfattande artiklar. Vidare sökning ledde mig till ett galleri över dygd- och lastfreskerna och den föreställande Caritas, som jag sålunda kan publicera på min blogg:
På det här sättet får förstås läsningen en ny och intressant dimension. Om Giottos fresker tillhör någon sorts "Proustsk allmänbildning" kan man säga att jag fuskar och att många andra referenser i romanen går mig förbi och säkert gör min läsning lite fattigare än den kunde vara, gör förståelsen mindre. Men man får väl vara lite ödmjuk och erkänna att jag är en novis i sammanhanget.
En annan reflektion jag gör över det här med Giotto är hur mycket bilder som omger min tillvaro, jämfört med den unge Proust. Han hade reproduktioner av Giottos fresker på sitt rum. Han såg dem varje dag och reflekterade över dem. Han fann ett uttryck i det sätt som Kärleken sträcker upp sitt hjärta på (som om man sträcker fram en vara genom ett källarfönster). Detta går mig helt förbi. Jag omges av en sådan enorm mängd bilder varje dag att jag inte tänker vidare på vad de uttycker. Bilderna i mitt minne är så många, men antalet bilder som verkligen betyder något är ganska få. För Prousts del, föreställer jag mig, var det tvärt om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar