Swanns värld s 70-75

Denna Eulalie är en riktig karaktär! Hon tillbringar sina dagar med att besöka sjuklingar, bland dem tant Leonie, och hon har blivit en riktig virtuos i konsten att bekräfta Leonies sjuklighet, men samtidigt försäkra henne om att sjukdomen inte hotar hennes liv. Samtidigt förser hon sjuklingarna med skvaller, något som tycks bereda både Eulalie och Leonie stort nöje.

Men tar Proust en sväng åter till Françoises matlagning, och beskriver den med utgångspunkt i en liknelse från en katedral. Åter alltså kopplingen mellan mat och kyrkobyggnader. För övrigt beskrivs ju Françoises matlagning på ett sådant sätt att den skulle kunna vara högsta mode på Söder i Stockholm just nu. Med utgångspunkt i säsongens fina råvaror lagar hon middagen med upptäckarglädje många ingivelser.

Efter beskrivningen av maten är det som om Proust vill styra upp berättelsen med ett "Äntligen sa mamma:..." Hittills har beskrivningen av den här söndagen vindlat sig fram med många stickspår, som kanske egentligen inte är stickspår utan själva huvudsaken, man blir ofta osäker. Men nu blir det här och nu och Proust berättar om sin vandring i trädgården, som å ena sidan tycks banal men å andra sidan liknas vid ett Venustempel där Françoise huserar.

Och här börjar ett nytt stickspår, det om onkel Adolphe som den ungen Proust inte längre besöker eftersom det skett en brytning mellan onkeln och Prousts familj.

Kanske är grejen med Proust just det här: att man inte vet riktigt vad som är stickspår och vad som inte är det. Berättelsen vindlar sig fram på ett associativt sätt, precis när man blir påmind om något, minns och associerar. Min tanke går tillbaka på situationen i läsfåtöljen, när man är lite halvvaken och minnen blandar sig med drömmar.