Swanns värld s 283–293

Odette fortsätter umgås med Verdurins, till Swanns förtret. Swann klandrar Odette när hon ska gå dit och öser ur sig elakheter om hennes smak och hennes karaktär. Odette ser det som tecken på hans förälskelse, en känsla som hon inte tycks dela. Är hon Swanns älskarinna enbart för pengarna?

Verdurins företar utflykter som varar i flera dagar, och Swann blir besatt av tanken på att söka upp Odette på platsen där de befinner sig. Hon förbjuder honom, men han söker efter svepskäl för att ändå fara. Swann blir irreterad över att hon besöker minnesmärken och sevärdheter med pappskallarna Verdurins, istället för med honom, han som är bildad och allt.

Swann blir nojig av all svartsjuka, och Odettes ointresse av honom gör saken än värre. Han vandrar och vankar, oroar sig och hoppas.

Swann och Odette umgås inte offentligt, men ibland råkar de på varandra på olika tillställningar då de oftast ignorerar varandra. Men på en sådan, hos "målaren" (lite komiskt att han bara refereras till som "målaren"), ber Odette Swann att köra henne hem. Detta efter att hon varit ett strålande sällskap till några herrar på festen. Swanns lycka är total, då Odettes glans falnar på vägen hem och visar sig bara vara en mask som hon visat upp för herrarna. Med Swann är hon sig själv.

Även andra tillfällen med Odette lyfter upp Swann, som när de, i sällskap med Forcheville, dricker apelsinsaft (!?) hos Odette, och Swann upplever Odette som helt oförställd då hon häller upp saften åt Forcheville. Som om Odette beter sig precis på samma sätt som hon skulle göra om Swann inte var där. Den skuggvärld Swanns mörka tankar målar upp försvinner "som när en dåligt inriktad projektor till en början på väggen runt ett föremål framkallar stora, fantastiska skuggor vilka sedan absorberas av föremålet och försvinner". Lite som Platons grotta, åter igen. Fast är det inte tvärt om? Det är Swanns idéer om världen som liknas vid skuggspelet, och när skuggorna löses upp ser han verkligheten befriad från sina egna föreställningar. Det verkliga är det okonstlade. Insikt i en sanning befriad från det egna subjektet. Men vad är detta? Objektivitet? Eller kanske snarare, för att hålla det hela Proustskt, föreställningen om objektivitet.

Swann börjar längta efter ett liv tillsammans med Odette. Men han inser samtidigt att utan hans vanvettiga längtan och svartsjuka skulle Odettes tillvaro förefalla honom oändligt torftig och hans intresse skulle falna. Kärleken är som sagt en sällsam sjukdom. Om den får som den vill dör den.

Swanns värld s 278–283

Katastrof! Swann är på middag med Verdurins i Bois de Boulogne, och vid uppbrottet bjuder värdparet gästerna till middag i Chatou kvällen därpå, men Swann får ingen inbjudan! När det så blir dags att fara hem hindrar madame Verdurin Swann från att ta med sig Odette, som istället får åka i bredvid Forcheville i Verdurins vagn. Swann blir förtvivlad och Odette blir förvirrad.

Swann resonerar med sig själv och finner Verdurins sällskap vedervärdigt lågt, och vill rädda Odette från deras småborgerlighet. "Samhällets bottenskikt". Swann hatar deras dåliga skämt och okultiverade smak. Swann upphöjer istället den verkliga societeten - "Sant-Germains Noli me tangere". Det sistnämnda alluderar på Jesu ord till Maria Magdalena efter uppståndelsen: "rör inte vid mig".

Men romanens berättare rättar Swann, han talar nu i affekt och saknar sin klarsynthet. Han är i själva verket en tolerant person och vill tillbaka till kotteriet.

Men Verdurins har tagit ett slutligt farväl av Swann.

Swanns värld s 271– 278

Nu var det länge sedan sist, men det här är som sagt en långsam blogg. Nåja, jag tar vid där jag slutade sist, men i läsningen befinner jag mig längre fram. Jag får återvända. Det är ett behagligt sätt att läsa på att hela tiden göra återblickar och påminna sig det man tidigare läst.

Proust gör en intressant gestaltning av hur en lögnare avslöjar sig. När Swann en dag knackar på Odettes fönster vid en tid då de inte brukar ses öppnar hon inte. Swann går därifrån, trots att han hör steg därinne, och återkommer senare då hon är hemma. Då hon förklarar att hon sov tidigare. Swann finner att hon på något sätt fyller sin historia med en blandning av lögn och sanning. Hon lägger in lite för mycket information, för att få den att verka mer trovärdig, information som hon inte skulle brytt sig om att ge om hon talat sanning.

Men Swann väljer att inte ta reda på hela sanningen, av smått nihilistiska skäl. Han är av den, i hans krets vanliga, uppfattningen att "en person är intelligent i samma mån som han tvivlar på allt och inte finner något verkligt eller ovedersägligt annat än i vars och ens individuella smak". Sålunda lär Swann känna sin egen smak och läggning på samma sätt som han lär känna sin kropp, och inrättar sitt liv därefter. Nu har kärleken till Odette blivit en del av hans smak, och han ordnar således för sig så att han kan ägna sig åt denna böjelse i god ordning. På detta sätt gör han en avvägning av hur mycket han vill veta om henne. Det hela verkar extremt behärskat, samtidigt som kärleken ju onekligen bringar honom ur fattningen stundtals.

Denna Swanns läggning skulle kunna kallas nihilistisk eller hedonistisk, men är även just behärskad. Läggningen skulle också kunna fungera som program för hela romanen. Det enda som är intressant är, som sagt, det subjektiva perspektivet, individualiteten, vems det nu må vara. Just nu ägnas uppmärksamheten åt Swanns subjekt. Swann är sanningen.

När så Swann ska lämna Odette igen, efter att ha genomskådat hennes lögn, krånglar hon och ber honom stanna kvar. Det hela förefaller Swann märkligt, tills han känner igen hennes beteende från tidigare tillfällen då hon oroat sig över en lögn. Någon ringer på, men Odette vill inte öppna, och besökaren, som Swann antar är en älskare, far iväg. Swann får ångest.

Swann går och tar med sig ett par brev som han ska posta åt Odette. Ett är till Forcheville, som Swann misstänker har en affär med Odette. Efter en massa grubblerier öppnar Swann brevet och finner att det var Forcheville som varit hos Odette tidigare på dagen. Men brevet är svalt formulerat, utan de ömhetsbetygelser som Odette brukar ägna Swann. Men svartsjukan får nytt liv, och rubbar Swanns väl inrättade känsloliv. Han börjar se älskare överallt. Han blir "människofientlig".

Allt oftare beskrivs kärleken som en sjukdom. Swann vet att svartsjukan han känner kommer försvinna så fort kärleken går över, så fort han blir botad. Det gör att han kan ta ett steg tillbaka och se sina känslostormar med viss distans. Hela tiden pågår ett spel mellan Swanns behärskning och hans känslostormar. De sistnämnda gör mig orolig, de känns som steg mot ruinens brant.

Swanns värld s 264–271

Swann upptäcker att Odette utövar tjusning på andra män, något som eldar på Swanns egen åtrå ytterligare.

Svartsjukan griper hårdare om Swann, och han söker hela tiden garantier från Odette om hennes trohet.

En märklig sak, som egentligen inte är märklig alls. Berättelsen handlar ju om just Swann och kärleken, och ofta verkar det som att kärleken till Odette är det enda som upptar hans uppmärksamhet. Men så är det inte. Då och då antyds att Swann fortfarande lägger vikt vid att odla sina andra kontakter i societeten, och han är ju egentligen lite fräck mot Verdurins när han kväll efter kväll bara dyker upp sent på kvällskvisten för att få fara hem med Odette. Likaså är han fräck mot sina societetsvänner då han bryter upp tidigt från deras banketter, just som furstinnan des Laumes konstaterar. Det hela gör att Swann bränner ljuset i båda ändar, och jag blir faktiskt lite orolig av det.

När Swann en kväll kommer sent till Odette avvisar hon honom. "Inga catleyor ikväll". Swann är ändå nöjd över att ha varit hos Odette, och således kan utesluta att hon träffat någon annan. Men så börjar han misstänka att hon avvisat honom just för att hon väntar någon annan. Han spionerar utanför hennes fönster, varifrån ljus och svaga röster kommer. I denna svartsjuka finner Swann samtidigt njutning i sanningslidelsen, alltså i önskan att ta reda på fakta om hans älskades förehavanden. Swann är en van och passionerad sanningssökare i sina historiska studier, och nu finner han samma passion genom kärleken och svartsjukan. Sökandet efter sanningen, och upplysningen den medför, ger Swann ett övertag som han njuter av. Han är van att känna detta övertag i fråga om studier, men känner det nu i fråga om kärleken. Men Swann bedrar sig, han har stått och spanat in i fel fönster, vilket han upptäcker efter att ha knackat på (vilket mod!). Men tillfredsställelsen kvarstår, eftersom han släckt sin nyfikenheten.

Från denna kväll är svartsjukan sammankopplad med kärleken för Swann. Minnet av kvällen beskrivs som ett sår, som tanken kan göra ömt men inte lindra. Svartsjukan följer kärleken som en skugga, och den enda lindringen är just sökandet efter sanningen.

Swanns värld s 261–264

Swann överöser Odette med pengar och presenter, för att slippa anstränga sig för att få henne att älska honom som person. Swann betalar således ett högt pris för sin kärlek, vilket får honom att värdera kärleken än högre och det blir lättare för honom att skjuta undan alla sina tvivel. Återigen blir alltså förälskelsen självnärande.

Swann tänker på Odette när han är på väg till en bjudning, av det tjusigare slaget får man förmoda. Tanken på Odette beskrivs som ett husdjur, som håller honom sällskap under middagen utan att de andra gästerna vet om det, och gör på så sätt Swann "mindre ensam". Kanske är detta grunden till Swanns kärlek och den lockelse "enklare" miljöer utövar på honom. Han är helt enkelt ensam. Han är visserligen ett societetslejon, men med en annan bakgrund än andra. Kanhända är hans förmögenhet mer av borgarnas art, än av adelns. Kanske kommer Swann i själva verket från enklare miljöer, något som antyds då han uppges ha "en mångårig vana att umgås i societeten". Han är alltså inte en del av den.

Swann börjar också besväras av sin kärlek och av svartsjuka. I sin nedstämdhet längtar han till Combray. I berättelsen relateras detta inte alls till det Combray som beskrivits i bokens föregående del. Trots att berättaren tycks vara densamma som förut, alltså densamma som tillbringade sina somrar i Combray men som ännu inte fått något namn, så håller han berättelsen konsekvent till Swanns perspektiv. Egentligen är berättargreppet fräckt ologiskt, då Swann och kärleken utspelas före händelserna i Combray, men berättaren har likväl full insyn i Swanns subjekt som om det var berättaren själv som upplevde kärleken. Men greppet är ganska skönt också, lite "skit samma, nu ska jag berätta om Swann", liksom.

Swanns värld s 240–261

Swann blir förtjust över Odettes egenheter och det som i Swanns ögon förefaller naivt - det hon betraktar som chict och de tillställningar som hon tycker är viktiga att bevista. Det tycks både sympatiskt - Swann vill dela Odettes nöjen, "förenas" med hennes själ, men det verkar också lite översittaraktigt och nedlåtande. Men Swann respekterar ändå Odettes person, inser att det hon fäster vikt vid i hennes ögon är lika viktigt som det han själv fäster vikt vid. Således trivs Swann bra hon Verdurins, eftersom Odette är där. Salongen blir en del av hans dagliga liv, och han intalar sig att han faktiskt tycker om medlemmarna. Men de är egentligen inte hans crew, han gillar dem bara för att de för honom samman med Odette. Allt som finns hos Verdurins finns hon hans andra vänner. Swann tala om storsintheten hos Verdurins, men de verkar i själva verket inskränkta och vägrar umgås utanför deras eget kotteri.

Men Swann faller inte Verdurins i smaken. De misstänker snart att han umgås med "tråkmånsarna", det vill säga societeten. Han kommer ofta sent till middagen och hans kärlek till Odette är alltför exklusiv. Han berättar inte heller för madame Verdurin om den, vilket förskjuter henne från kotteriets centrum. Dessutom genomskådar de honom och ser att han visst hyser större aktning för tråkmånsarna än för Verdurins kotteri.

Verdurins jämför Swann med greve de Forcheville. Odette hade bett dem bjuda hem honom, på samma sätt som hon bad dem bjuda hem Swann (har hon en liknande relation till Forcheville som till Swann??). Swann är även bekant med greven. Forcheville borde tillhöra tråkmånsarna, men eftersom han deltar i madame Verdurins tirader mot människorna utanför kotteriet finner han större nåd i värdparets ögon. På middagen där Forcheville introduceras i kotteriet deltar även Swann. Tillställningen beskrivs som idiotisk, och Swann kan inte dölja att han tycker just det, medan de övriga drar dåliga skämt. En viss akademiker vid namn Brichot roar sällskapet, men Swann finner bara plumphet hos honom.

Mer eller mindre av misstag, och lite som en komplimang, berömmer greve de Forcheveille, ovetandes om Verdurins inställning till societeten, Swann hans "fina bekantskaper" och nämner särskilt La Tremoïlles och Laumes. Madame Verdurins vrede blir som hos "en storinkvisitor som inte lyckats utrota kätteriet"

Middagen fortsätter att urarta i dåliga skämt, tillgjorda skratt och plumpheter. Forcheville välkomnas till kotteriet och han och Odette ordnas en lunchdejt. Swann faller allt mer i onåd, utan att förstå det själv.

Swanns värld s 230 - 240

Swann är förändrad. Hans vänner märker det, då han inte längre utnyttjar dem för att bli presenterad fön potentiell erövring.

Ångesten från kvällen då han inte funnit Odette hos Verdurins driver honom att alltid försätta sig i situationer då han inte känner den, det vill säga situationer då Odette väntar honom.

Swann vet dock att hans kärlek "inte stod i proportion till den yttre verkligheten". Det vill säga, Odette är egentligen inte värd all den tid och allt det han offrar för kärleken, detta när Swann betraktar relationen utifrån, från en objektiv synvinkel. Men här kommer Vinteuils sonat in i bilden. När Swann hör Odette spela den på sitt ostämda piano öppnas ett utrymme inom honom där kärleken blir möjlig. Detta utrymme är i Swanns ögon en högre verklighet än den konkreta. S

tycket som beskriver detta har mina farföräldrar strukit under. Min farfar spelade själv fiol och uppskattade kanske beskrivningen av musikens makt. Swann finner dock ett stråk av vemod i stycket, som gör honom orolig över kärlekens bräcklighet, och just detta vemod är också nödvändigt.

Swann och Odette träffas bara på kvällarna. Swann föreställer sig Odettes dagliga liv som "ett av Watteaus skissblad". Men en gång får han syn på henne på stan, dagtid. Det stör Swann, eftersom han bara vill känna den Odette som han besöker kvällstid, inte någon vardags-Odette.

Paret är mycket olika. Odette är föga intelligent, enligt Swann. Hon begriper föga av hans konststudier och smak. Hon uppskattar däremot hans världsvana och imponeras av de societetskretsar han rör sig i, utan att hysa någon förhoppning om att själv delta däri. Hon imponeras också av hans lättvindliga sätt att hantera pengar.

Odette lockas av allt som hon uppfattar som "chict". Detta chic-begrepp ges en lång utredning, där Proust förklarar att Odettes "chic" inte är detsamma som societetens "chic". "Chic" finns i alla samhällsklasser. I Odettes klass är "chic" tillgängligt för alla, men i societetens är den mer exklusiv. Swanns societet har en intuitiv känsla för vad som är "chic", och den "emanerar från ett fåtal personer". Begreppet påminner om kultursociologen Pierre Bourdieus begrepp "habitus", som är mycket användbart när man talar om sådana här saker - hur en viss klass konstituerar, och konstitueras av, en viss smak. Till Swanns världsvana hör förstås att han inte ängslas så mycket över vad som är "chic".

Här framgår det också att Swann bor vid Quai d'Orléans på Ile Saint-Louis, något som Odette finner komiskt och gammalmodigt, liksom Swanns vurm för antikviteter. Odette är mer inne på modernare stil, som orientaliska prylar. Men hon uppskattar människor som proklamerar sitt ointresse för pengar och intresse för gamla ting, poesi och konst. De som däremot lever så, som Swann, tycker hon är löjliga. Åter till Pierre Bourdieu, som också beskriver hur den som vill vinna kulturell aktning i borgerliga kretsar, först, som en investering, måste invertera de värden som borgerligheten bygger på.

Swanns värld s 221 - 230

Swann står utanför Verdurins och ser in på gestalterna som rör sig innanför fönstren, och jag kommer åter att tänka på Platons grottliknelse, som om det han ser är skugga av den verkliga verkligheten, idévärlden. Och idévärlden i det här fallet är den "sociala organism" som det lilla kotteriet beskrivs som. Perfektionen hos gruppen ligger just i att den garanterar Swanns möte med Odette.

Men en kväll kommer han för sent, eftersom han roat sig med en arbeterska lite för länge, och Odette har redan gått hem. Innan han kom dit hade Swann inte känt någon entusiasm inför kvällen, men hans saknad efter Odette blir nu stor, och han beger sig ut igen. Kvar i salongen noterar monsieur Verdurin att Swann verkar helt nere i Odette, doktor Cottard undrar om Odette skänkt Swann någon "herdestund", men madame Verdurin intygar att så inte är fallet, för det skulle Odette med säkerhet ha talat om för henne. Enligt Odette är Swann för blyg för att bli hennes älskare, och monsieur Verdurin tycker det är lika bra eftersom Swann är en sådan posör. Episoden är intressant eftersom den visar utomståendes syn på Swann, som ju är lite suddig i kanterna. Man kommer nära honom i beskrivningarna av hans känsloliv, eller mer specifikt hans kärlek. Men skulle jag känna igen Swann om man såg honom på stan eller hamnade på samma fest som honom? Knappast. Bara om han skulle börja tala om Odette.

Odette hade, enligt hovmästaren hos Verdurins, farit till Prévost för att dricka varm choklad. På vägen dit förändras Swann. Kärleken tar tag i honom på allvar, och det beskrivs som ett nytt väsen som tar sin boning inom honom, som "en överordnad eller en sjukdom. Swann är inte längre den samma. Och den kärlek han känner blir som en självnärande process. Redan då Swann tror att hans kusk har hittat Odette, söker Swann efter ett sätt att fördröja mötet med henne. När kärleken väl brinner, får den nytt bränsle i saknaden efter den älskade, och därför skjuter Swann mötet framför sig. Men Swann har fel, kusen hade inte hittat Odette, vilket gör Swann helt febrig av kärlek. Han blir upprörd, och i denna upprördhet är Odettes närhet det enda som kan lugna, och föds ett beov hos Swann att få äga henne. Detta beskrivs dock i allmängiltiga termer, som om det är kärlekens universella födsel.
Swanns kusk kör honom vidare till Maison Dorée, som jag har lyckats lokalisera (och som finns på Proustkartan!), där han till slut, till sin stora lycka, hittar Odette. Lyckan uppenbarar sig som "sanningen". Swann hoppar in i Odettes vagn, och ber att få ordna de catleyor som hon är fästa på hennes klänning. Swann svamlar och sjåpar sig, och ordnandet övergår i en smekning, en kyss och i att Swann "äger" Odette. Att "ordna catleyor" blir hädanefter parets sätt att prata om att ligga.

Swanns värld s 213 - 221

Vinteuils sonat blir Swann och Odettes kärleks "nationalsång". Proust beskriver hur styckets återkommande motiv liknar en tavla av Pieter de Hooch, där ljuset sipprar fram genom en öppning i fonden. Samtidigt som stycket för Swann och Odette samman beklagar Swann att frasens skönhet egentligen är oberoende av dem, att de älskande känner stycket, men stycket inte känner dem.
Swann blir en stammis hos Verdurins, och han försöker spela lite svårfångad för Odette, i förhoppningen att hennes intresse för honom ska vara längre. Han kommer alltid sent till sällskapet, men kör alltid hem Odette i sin vagn. Men såhär inledningsvis följer han henne inte hem. Ett par gånger blir han bjuden på te hos henne. Odette bor på Rue de la Pérouse bakom Triumfbågen. Odettes våning innehåller allehanda orientaliska inredningsdetaljer, med levande ljus i lyktor, sidenkuddar och Chrysantmumblommor och orkidéer. För mig framstår inredningen som riktigt porrig och bordellaktig. Likaså Odettes klädsel i "rosafärgad sidenmorgonrock som lämnade hennes hals och armar bara". Osedligt!

Swanns andra besök hos Odette blir mer betydelsefullt. Swann är först besviken över Odettes utseende, som han inte är så förtjust i, men vid detta besök, då hon är lite opasslig, finner han en likhet mellan henne och Sippora, Jetros dotter, i en fresk av Botticelli i Sixtinska kapellet. Det här förstärker Odettes karaktärs orientaliska touch, och Swann finner nu ett berättigande för sin kärlek då "den glädje han fann i att umgås med Odette sanktionerades av hans egen estetiska förfining." Så ska en slipsten dras! Hitta det man gillar först, berättiga det sedan. Hedonism!

Samtidigt som Swanns kärlek nu obehindrat kan nå nya höjder, märker han en avmattning av Odettes intresse, något Swann parerar med överdriven besvikelse och anklagelser som avlockar Odette nya ömhetsbetygelser. Mina farföräldrar har strukit under ett stycke som behandlar just detta. Jag förstår dock inte varför det väckte deras intresse, kanske är det något alla kärlekspar gör och som farmor och farfar kände igen sig i. Min farfar var psykiater och såg kanske en psykologisk poäng här.

I detta sammanhang ges också en indirekt tidsangivelse, då en episod utspelar sig under en välgörenhetsfest för offren för en viss översvämning i Murcia, som enligt mina efterforskningar ägde rum 1879. Jag vet att sådan information är synnerligen oproustsk, men jag har svårt att låta bli. På samma sätt som jag inte kan låta bli att fråga mig vem Swann egentligen är, varifrån hans pengar kommer och vad han egentligen gör hela dagarna, förutom att gå omkring och vara kär och gå på bjudningar.

Swanns värld s 211 - 213

Swann blir en trogen besökare hos Verdurins, till sällskapets förvåning. Swann talar som sagt inte så mycket om sina kontakter med den högre societeten, även om Verdurins är medvetna om dem och därför betraktar Swann som en potentiell tråkmåns. Madame Verdurin blir förvånad av Swanns trohet gentemot sällskapet.

Swann ger sig ut på djupt vatten, då han, till synes av misstag, undslipper sig att han ska äta lunch i Elysépalatset med president Grévy. Doktor Cottard blir upphetsad av det, vilket gör Swann generad. Swann intygar att luncherna där är tråkiga, och det lugnar Cottard något. Madame Verdurin å sin sida blir irriterad över uppståndelsen, och befarar att presidentens glans kan blända någon av kotteriets trogna, vilket sker med Cottard.

Episoden är intressant på flera sätt. För det första visar den vid vilken tid händelserna utspelar sig, eftersom Grévy var president mellan 1879 och 1887. För det andra blir det mer konkret i vilka höga societetskretsar Swann rör sig: de allra högsta. För det tredje att Swann har brittiska kopplingar - han är vän med prinsen av Wales, och doktor Cottard kallar honom för en gentleman.

Men vem är Swann egentligen? Det fattar jag fortfarande inte.



Jules Grévy, en riktig tråkmåns.

Vinteuils sonat

Jag har kollat upp vilken musik som skulle kunna vara en verklig förlaga till Vinteuils sonat. Tänkbara kandidater kan avlyssnas på denna spotifylista: Proustlistan

Här ligger man i lä!

Jag har hela tiden misstänkt att det fanns fler proustbloggare där ute, och här är ju en som både skriver längre och läser snabbare än jag. Är han bättre också? Nej, det tror jag inte. Men jag saknar, vilket han den här verkar ha, timtals varje dag att läsa. Han läser tio sidor om dagen, vilket ändå är ganska mycket. Jag blir ofta lite överväldigad av tyngden hos Proust, alltså alla associationer och tankebanor som som man gärna vill koncentrera sig på och fullfölja under läsningen. Jag tycker om att avnjuta romanen i små portioner och snittar väl på 2-3 sidor om dagen.

182 DAYS OF MARCEL PROUST

Swanns värld 196 - 211

Swann blir introducerad hos Verdurins. Medlemmarna i kärntruppen beskrivs en efter en, och särskilt doktor Cottard verkar löjlig. Han är klumpig, försöker dölja sina sociala brister, hans humor är banal och han "saknar fullständigt det kritiska sinne varmed han trodde sig iaktaga allt. Paret Verdurin verkar betrakta honom med överseende, och det hela gör att hela deras salong verkar lite löjlig.

Swann gör succé, trots att Verdurins var lite oroliga att han skulle vara en "tråkmåns", från societeten. Swanns salongsvana är tvärt om en tillgång för honom eftersom han "i likhet med alla som har levat med en smula inte längre hysta några vanföreställningar om det {salongslivet} vare sig på grund av längtan eller avsky, och därför betraktade det såsom fullständigt betydelselöst". Denna instälning ger Swann en älskvärdhet, social smidighet och värdsmannamässighet. Han bryr sig inte mycket om social rang och hierarkier, och trots att han enligt dessa står över Verdurins är han uppriktigt vänlig mot dem. Swann är alltså det perfekta salongslejonet, populär i alla läger, just för att han vänder salongslivets konventioner uppochner. Bravo!

Swann blir presenterad för gästerna hos Verdurins, och bland dessa fäster jag mig särskilt vid pianisterns faster, som sluddrar ohörbart för att dölja sin brist på bildning. På sätt och vis är hon kanske typisk för salongen, där egentligen alla verkar lite småkorkade.

Pianisten börjar spela en Sonat, som berör Swann mycket djupt. Författaren beskriver nogsamt hur musiken kastar Swann mellan olika känslor. Det är ju en lite speciell sak att beskriva musik så noggrannt i litteratur, eller snarare, det som beskrivs är, i sann Proust-anda, de känslor som genomfar Swann under lyssnandet. Som läsare känner man inte till stycket som spelas, Vinteuils sonat. Enligt ett resonemang här skulle stycket i fråga kunna vara Faurés Violin Sonat Nr. 1 i A-dur Op. 13 .

Swann tvivlar på att den Vinteuil som komponerat stycket skulle kunna vara pianoläraren Vinteuil i Combray, men det tror jag att det är.

Swanns värld s 188 - 196

Swann gör ofta pikanta äventyr. Han söker hela tiden nya njutningar och sensationer, och då ofta hos kvinnor under hans klass. Tanterna i Combray skulle bli förskräckta! Swann utnyttjar hela sitt kontaktnät för att få bli presenterad för kvinnor som väckt hans åtrå, och skapar sig ett slyngelaktigt rykte med sitt sätt att låta sina vänner agera kopplare. Men han verkar ändå behålla sin aktning och respekt, hans omgivning verkar mest småle åt det hela.

Men så träffar han Odette, som egentligen inte faller honom i smaken alls, trots att hon är mycket vacker. Inte hans typ, helt enkelt. Men hon uppvaktar honom med brev, och han bjuder in henne till sig. Författaren beskriver ingående hur kärleken uppstår. Odette antyder ett romantiskt förhållande mellan dem, trots att ett sådant egentligen inte finns. Swann är för gammal och desillusionerad för ungdomsförälskelser (jag försöker hela tiden gissa mig till hur gammal Swann är, kanske i 30-årsåldern? (som jag)). Swann är däremot förtjust i idén om förälskelsen. "Två hjärtans närmanden" ger upphov till idéassociationer hos honom, som i sin tur leder till förälskelse. Stycket som beskriver just detta har min farmor och farfar strukit under, intressant, men jag fårstår inte riktigt varför. Swann suggererar således fram kärleken. När han märker Odettes förälskelse blandar han den med sina egna minnen av förälskelser och faller in i hennes sång om kärleken.

Swann undviker Odette och skyller på att han är upptagen med en studie om Vermeer, men börjar ändå drömma och fantisera om Odette. Odette föreslår att Swann ska komma till Verdurins. Swann ber berättarens morfar om att bli presenterad för sällskapet, eftersom morfadern är bekant med värdarna (men anser att deras förmögenhet har blivit för liten och deras anseende för lågt för att han ska respektera dem). Morfadern bara skrattar och förstår att Swann har något slyngelaktigt i görningen, så det blir Odette som presenterar Swann.

Det om Swann och kärleken, och i detta är berättaren hela tiden konsekvent. Stickspåren och de långa beskrivningarna av kärleken och Swanns karaktärsdrag pekar hela tiden i kärlekens riktning. Så denna sida hos Swann beskrivs mycket noggrant, medan andra sidor förblir helt dunkla. Varifrån kommer han? Varifrån kommer hans pengar? Vad gör han förutom att gå på bjudningar och ragga? Swann är mystisk.

Swanns värld s 185-188

OK, det har dröjt alldeles för lång tid, men det är dags att börja bena ut det här med Swann och kärleken.

Till att börja med blev jag lite förvånad, Proust tycks gå från sin hypersubjektivitet till att helt försätta sig i en annans subjekt, Swanns.

Först ut Verdurins. Madame Verdurin håller salong med sin man, och de besökande, "stamtruppen" avkrävs full lojalitet med Verdurins. Man blir utesluten om man besöker andra kotterier. Redan här fattar jag förstås misstycke för Verdurins. Stamtruppens medlemmar har decimerats den senaste tiden, och de enda kvinnor som finns kvar är de som madame Verdurin lyckats tuta i att andra salonger inte är något att ha. Verdurins tillhör borgarklassen och distanserar sig från adeln, "tråkmånsarna".

Min farfar, eller om det är min farmor, har strukit under ett ställe som beskriver hur madame Verdurin inte accepterar några ursäkter för att inte komma till salongen en kväll. Jag är osäker på varför det är understruket. Verdurins håller "kamratskapet framför allt" och kanske gjorde mina farföräldrar någon reflektion kring det.

Straxt nedan denna understrykning är en till, där Swanns sociala ställning beskrivs. Han har gjort bekantskap med Odette de Crécy som förmått Verdurins att bjuda in honom till salongen för inspektion, han måste godkännas för att få umgås med Odette. Det understrukna stycket beskriver det märkliga i att Swann intresserar sig för borgerskapets kvinnor, då han åtnjuter en särskild ställning bland societeten i Faubourg Saint-Germain och därmed tillträde till borgerskapets salonger och kvinnorna där. Swann har redan aristokratins respekt, och av fåfänga söker han även borgerskapets.

Min faster och farbror har förklarat för mig att mina farföräldrar själva gjorde en klassresa, och det är säkert detta som föranlett understrykningen.

Men vem är Swann egentligen? Han är världsvan och rör sig mellan klasser. Respekteras av aristokratin och söker borgerskapets gunst, men han själv då? Han saknar adel, men tycks behärska adelns koder. Proust själv, eller berättaren i romanen, tycks onekligen förtjust i honom, och det smittar av sig.

Det kom ett paket...

Med lite läsning. Men jag har förstås inte glömt Proust, jag är bara förhäxad av Swanns kärlek.

Semester...

...får jag bara om jag har tur, eftersom jag valt en karriär där jag sitter framför en dator i på en tidningsredaktion hela dagarna och saknar alla möjligheter till ett fast jobb. Men jag kan ju alltid drömma om att åka hit: Combray

Swanns värld s 170-182

Hejdå Combray!

Proust avslutar sina minnesanteckningar med en reflektion över hur hans barndoms landskap blivit projektionsyta för alla hans senare erfarenheter. Méséglise-hållet och Guermantes-hållet blir hans ideallandskap, som han alltid söker. Men han söker förgäves. Landskapen, liksom moderns kärleksfulla godnattkyss, har blivit som Platons idévärld - perfekta idéer som verkligheten bara kan ge bleka reflektioner av. Samtidigt får alla senare upplevelser som påminner om minnets landskap ett större djup för författaren. Man kan säga att landskapen står för den proustska subjektiva sanningen, alltså den enda sanningen som är intressant och som är romanens idé.

Om nu Combray alltså är idévärlden, kommer resten av romansviten att vara sinnevärlden?

I näst sista stycket pekar författaren fram emot romanens nästa del, Swann och kärleken genom att koppla sina minnesassociationer till en kärlekshistoria som Swann varit med om innan författaren var född.

I det allra sista stycket förs läsaren tillbaka till det rum där författaren sitter och minns. Det är mörkt sånär som på lite glöd från härden. Morgonljuset bryter in och skingrar minnena. Har författaren befunnit sig i Platons grotta?

Sippora

Jag ligger efter med bloggandet, men läsningen går desto bättre. Snart kommer noggrannare uppdateringar, men tills dess en bild på Sippora, Moses fru, från en fresk av Botticelli. Odette, som Swann dejtar, är lik Sippora. Själv tycker jag att Sippora är klart läcker, men Odette verkar vara ett riktigt våp.

Swanns värld s 162-179

Åt Guermanteshållet skiner alltid solen. Kanske på ett symboliskt plan, men framför allt på ett bokstavligt, eftersom familjen bara tog denna lite längre promenad när de kunde räkna med fint väder hela vägen. Guermanteshållet är på det sättet lite mer äventyrligt, men också mer andligt. Det tycks som om Swann och madamoisell Vinteuil, som bor åt méséglisehållet står för en mer sinnlig och syndig kärlek, medan hertiginnan står för en mer andlig, astral kärlek.

Promenaden följer floden Vivonne. Pojken roar sig med att betrakta pojkar som sänker ned karaffiner i vattnet för att fånga småfisk, och han tycker om hur glasbehållarna ser ut nere i vattnet "på en gång fyllda av flodens vatten och omslutna av det". Pojken tycker att det ser friskt och läskande ut. Jag tilltalas av bilden av de nedsänkta karaffinerna. Jag vet inte varför.

Min farfar har strukit under ett stycke som beskriver flodens lopp genom en slottspark där en trädgårdsmästare satt vattenväxter. Jag har ingen aning om varför det är understruket.

Den stora grejen med guermanteshållet är förstås slottet Guermantes, om vars invånare pojken fantiserar, de får bibliska dimensioner och liknas vid endera personerna på gobelängen i kyrkan, endera som figurerna i ett kyrkfönster, endera i bleka färger, endera i skimrande. Pojken fantiserar om att bli inbjuden till slottet och blir hertiginnans vän - någon hertig nämns knapp och tycks helt ointressant. För att få komma dit ställer pojken kravet på sig själv att bli författare och skriva vackra dikter. Skrivandet och att få komma till Guermantes tycks intimt sammanvävt.

När pojken för första gången får se hertiginnan blir han besviken. Hon ser mänsklig ut, inte alls överensstämmande med pojkens andliga föreställningar. Det sägs inte rakt ut att hon är ful, men hon har en kvissla bredvid sin stora näsa. Dock, efter ett tag när pojken hunnit se på henne ordentligt och funderat över vad hon representerar, tycker han att hon är vacker.

Här har också min farfar strukit under ett mening, som beskriver hur hertiginnan faktiskt ändå är av en annan sort en de vanliga Combrayborna, "hon skulle aldrig nedlåta sig till att lära känna några av de personer som är här.

Efter det att pojken har sett hertiginnan för första gången plågas han allt mer av sin, enligt honom själv, brist på litterär talang. Han tycker sig aldrig kunna fånga in essensen av de skönhetsintryck som skulle kunna bli stoffet för ett litterärt verk. Och just här blir det hyperintressant. Det är som om hela romanen tycks börja ta sin form just här. Pojken försöker febrilt hålla kvar och förstå sig på vari det sköna består. Han försöker återkalla minnet av skönhetsupplevelser men lyckas inte. Men så, vid ett tillfälle då de är ute på promenad och får skjuts av doktor Percepied en bit får pojken syn på kyrktornen i Martineville-le-Sec, som genom färden syns ur olika perspektiv och ibland uppträder tillsammans med kyrktornet i Vieuxvicq. Skönheten tycks upphäva tiden, och pojken lyckas hålla kvar upplevelsen och beskriver den i anteckningar på ett papper. Och det fyller honom med en känsla av förlösning och lugn, som om han har lyckats nagla fast upplevelsen. En kick, helt enkelt. Han har blivit Bergotte!

...och igen!

All time high igen! 29 besök igår! Och uppslutningen i facebook-gruppen har helt klart överträffat alla förväntningar. Nu måste jag bara inskärpa att det här är en långsam blogg och ingen kortlivad mediehajp. Jag odlar konceptet "slow blogging". Lite som Françoise odlar konceptet "slow food". Sedär, två pionjärer!

Snart kommer också ett nytt inlägg med lite mer substans, men det är mycket på andra håll nu. Men till helgen! Då!

All time high!

Igår var det besökarrekord här på 3010 sidor. 13 besökare hittade hit! Måste bero på att vi ligger etta på Google. Det borde förstås firas. Kanske skulle testa Françoises chokladkräm i helgen?

Etta på google!

(klicka på bilden om du inte ser vad det står!)

Swanns värld s 156-162

Det var ju en lite pikant slutkläm på avsnittet om promenaderna åt Méséglisehållet! Till att börja med blir man ju lite överrumplad av avsnittet som inleds:

Kanske var det i en annan upplevelse vid Montjouvain, några år senare, en till en början dunkel och oklar, som mina begrepp om sadismen hade sin källa.

Sadism! Bara sådär! Vissa avsnitt i det föregående har förstås pekat mot sadism, som att pojken, samtidigt som han upplever den omedelbara förälskelsen till Gilberte, vill förolämpa henne och tillfoga henne smärta. Likaså går pojken under sina ensamma promenader omkring och piskar träden medan han trånar efter bondflickorna som vägrar dyka upp.
Nu får pojken bevittna något när han befinner sig utanför Montjouvain, Vinteuils villa, på samma plats där han förut spanat in i huset och sett sina föräldrar umgås med pianoläraren Vinteuil. Berättelsen har gjort ett hopp framåt i tiden och monsieur Vinteuil är död. Men hans dotter lever, och med henne är hennes väninna, som har dåligt rykte och har dragit skam över familjen. Dottern och väninnan är älskarinnor, och pojken får se dem vänslas från sin plats utanför fönstret. De sadistiska inslagen i leken innehåller inte precis några piskor eller läderharnesk, Proust är förstås betydligt mer subtil än så.
Det skådespel pojken får bevittna går i korthet ut på att mademoiselle Vinteuil är lite om sig och kring sig inför sin liderliga väninna. Hon vill vara lika lastbar men finner sig inte till rätta i rollen. Plötsligt kysser väninnan henne i urringningen och de två börjar springa omkring och jaga varandra, för att till slut sjunka ned på soffan. Mademoiselle påpekar då att faderns porträtt stirrar på dem, och väninnan börjar smäda honom, fadern som som knappt har kallnat än! Mademoiselle Vinteuil förebrår henne lite halvhjärtat. Och det är här sadismen kommer in. För att kunna hänge sina sinnen åt vällusten måste mademoiselle Vinteuil gå med på väninnnans råhet. Mademoiselle Vinteuil är godhjärtad, men för att kunna hänge sig åt njutningen blir hon en "ondskans konstnär". För i sin dygdiga godhet ser hon vällusten som "de ondas privilegium", och för att själv kunna uppnå njutningen måste hon spela den ondas roll till fullo. Således kan hon inte hindra väninnan från att spotta på faderns porträtt, som hon även avsiktligt placerat vid soffan.
Eller i korthet: en väluppfostrad flicka som vill njuta måste spela rollen som den ouppfostrade, och således åsamka sitt väluppfostrade jag smärta. Sadism, således.
Denna sadism, avslutar Proust stycket, skiljer sig förstås från verklig ondska, som består i likgiltighet inför lidanden man själv är orsak till.

Swanns värld s 130-156

Under sina promenader har familjen i Combray två håll att välja mellan: Méséglise-hållet eller Guermantes-hållet. Jag antar att det som ska följa är beskrivningar av bägge hållen, men på dessa sidor pågår bara beskrivningen av Méséglisehållet. Det är åt det hållet som Swann och Vinteuil bor. Och det är mycket natur och blommor här, i synnerhet då hagtorn. Hagtorn hagtorn hagtorn. De växer utanför Swanns boning Tansonville, och pojken hänförs av dem då familjen går förbi. Särskilt busken med rosa blommor. I beskrivningen av promenaderna pendlar Proust mellan generella beskrivningar av hur platserna gestaltar sig i allmänhet, och specifika beskrivningar av särskilda händelser som ägt rum på platserna.

När pojken betraktar den rosa hagtornsbusken får han för första gången syn på Gilberte, Swanns dotter i sitt opassande äktenskap. Pojken faller pladask för Gilberte, utan att de byter ett enda ord, och kärleken tycks gränsa till besatthet.

Méséglisepromenaden tycks allmänt förknippad med kärlek och åtrå. När pojken är lite äldre promenerar han ofta åt det hållet ensam, och drömmer då om att få möta en bondflicka från det närbelägna Roussainville. Åtrån är väl den typiska för pjkar i puberteten, även om inget egentligen är direkt typiskt hos Proust. I samband med åtrån han känner beskriver han också något som jag nog måste tolka som upptäckten av onani. Pojken befinner sig på sitt rum och "åkallar" tornet i Roussainville "bönfallande det att sända mig någon av byns döttrar". Pojken banar sig väg genom sig själv likt en "upptäcktsresande" eller en "förtvivlad människa inför ett självmord", på en väg som han tror är "livsfarlig", "ända tills ett naturligt spår, påminnande om spåren efter en snigel, blandade sig med den vilda vinbärsbuskens blad". Stycket är märkligt, pojken befinner sig ena stunden i sitt rum, andra stunden i skogen och överallt är begäret. Jag tror nog ändå det handlar om hur pojken upptäcker sig själv, som pojkar i 12-årsåldern gör.

Det finns såklart mer att säga om beskrivningen av Méséglisepromenaden, men nu ska jag bara notera en intressant sak. Proust beskriver hur familjen ofta tar den promenaden när det är dåligt väder, eftersom den är kortare. Således är klimatet fuktigt åt Méséglisehållet. Det är bara så det är, när de går där är det fuktigt. Men jag tror inte det har att göra med några faktiska meteorologiska förhållanden. Det är så berättaren minns det, och det är så det är.

Szymborska!

Man måste ju varva prosan med poesi. Häromkvällen satt jag med Wislawa Szymborskas diktsamling Här, som jag fick av min faster (som är Proustian och frankofil) i julklapp. Lustigt nog stötte jag på dikten Icke-läsning. Den handlar visserligen om att inte läsa Proust, men jag återger den ändå här:

Köper man Prousts verk
får man ingen fjärrkontroll med sig från bokhandeln
man kan inte zappa
över till en fotbollsmatch
eller en frågestport och vinna en Volvo

Vi lever längre,
men mindre exakt,
i kortare meningar.

Vi reser fortare, oftare, längre bort,
fast i stället för minnen kommer vi hem med foton.
Här står jag med någon kille.
Det är visst mitt ex.
Här är alla nakna,
så det är väl på någon strand.

Sju band - gud bevare.
Kunde de inte ha sammanfattat, kortat,
eller visat det hela i bilder.
Det gick en TV-serie med Dockan
fast min svägerska säger att det var någon annan på P.

Och förresten, vad var han för en?
Han låg visst till sängs och skrev, år efter år,
papper efter papper
med hastighetsbegränsning.
Men vi kör på högsta växeln
och är – ta i trä - friska.

Just det där sista tål ju att tänkas på. Mitt lilla Proustprojekt tycks ju onekligen dra ut på tiden. Jag har visserligen ingen deadline eller så, men ändå, det tar lite tid det här. 10 år tippade jag när jag åt middag med en vän häromdagen.

Dockan i dikten syftar, enligt en fotnot, på den polska prosaförfattaren Boreslaw Prus, och Symborska gör en poäng av hans namns likhet med Prousts.

Jag måste säga att jag uppskattar Szymborskas dikt, och hela hennes diktsamling med för den delen. Det finns fler trådar i dikten som jag skulle vilja dra i, och det får jag återkomma till.

Äntligen!

Det tog sin lilla tid, men nu har äntligen "Food with the famous" anlänt. Dock var Proust-recepten inte så många, men jag ska snarast kasta mig över Françoises chokladkräm, som hon ju inte tillät någon lämna bordet förrän de smakat. Fortsättning följer!

Swanns värld s 116-130

Denne Legrandins ögon spelar ett särskilt skådespel. Först när pojkens far tror att Legrandin varit ohövlig mot honom, då han anlagt en fjärrskådande blick då han hälsade på pappan och pojken. Senare visar det sig att Legrandin helt enkelt blickar mot himlen för att skingra sina sorger, och läsa raden: "Skogarna är redan svarta, himmelen är ännu blå..." Vad är det Legrandin ser? Jag tror att han sörjer sin ungdom.

Efter en avstickare till köket, där Françoise under svordomar slaktar en höna, återkommer berättelsen till Lergandin. Familjen får syn på honom utanför kyrkan, där han beter sig löjligt på något vis, jag tror att familjen uppfattar det som att han svassar eller fjäskar för kvinnr ur överklassen. När familjen passerar är han i sällskap med en dam, och den här gången hälsar han inte alls, utan fäster blicken i fjärran.

Senare går pojken och fadern ut för att hämta en tårta, och ännu en gång möter de Legrandin i sällskap med en dam. När de passerar blinkar Legrandin, knappt märkbart, åt de mötande. På det sättet, förklarar berättaren, avslöjar Legrandin sin förälskelse.

Fadern är inte säker på Legrandins uppsåt, men han blir mycket upprörd. Trots det tillåts pojken gå på middag hos Legrandin. Pojken för där hertiginnorna de Guermantes på tal (var det dem som de sett Legrandin tillsammans med tidigare?). Legrandins ögon bjuder då på ett verkligt skådespel. En brun skåra öppnas, regnbågshinnan avsöndrar "azurblåa flöden", han sänker ögonlocken och säger sig inte känna hertiginnorna. Men han säger det med för stort eftertryck för att verka trovärdig. Legrandin påtalar sitt starka oberoende, som om det skulle stå hindra honom från att träffa hertiginnorna. Han är jakobin och mycket anspråkslös. Vilket inte heller stämmer, han är mycket mån om att behaga hertiginnorna och döljer sitt umgänge med medelklassen för dem.

Legrandin avfärdas således som en snobb,och falsk dessutom. Han spelar dubbelspel och är inte längre välkommen i familjen.

Swanns värld s 115-116

Här föreställer sig Proust hur tant Léonie, bara enstaka stunder längtar efter en genomgripande förändring. En längtan som finns "hos de människor som av brist på energi eller fantasi inte inom sig själva kan finna utgångspunkten för förnyelse". Det är en längtan efter att bli påverkad av saker utom ens kontroll och de kan vara hur grymma som helst, bara de skakar om.

Jag tror, som Proust, att det här är en vanlig känsla. Särskilt bland människor som, så att säga, flyter ovanpå tillvaron. Eller kanske snarare låter tillvaron hålla dem flytande. Människor som upplever tristess i sin bekvämlighet. Ofta, tror jag, kan dessa människor, och jag ser även denna egenskap hos mig själv, finna katastrofen inom sig själva, likaväl som de fantiserar om utomstående faktorer. Egentligen kanske längtan är ett för starkt ord i sammanhanget, kanske handlar det snarare om att finna en viss lockelse i tanken på total upplösning.

Swanns värld s 109-115

Tant Léonies "lilla lunk" är charmig. Ibland, förefaller det mig, beskriver Proust saker och ting bara på ytan och låter bara ana djupen. Léonie framstår som lite pittoresk, med sina oförargliga krämpor, sitt skvaller och sina ränker. Men när pojken går upp till henne, och hon vaknar till med ett uttryck av fasa, så anar man något sorts mörker där. Kanske bara en mardröm, men ändå. Sorglösheten (barndomen?) spricker upp något.

Léonies "lilla lunk" bryts också av en "sekundär enformighet". Men här är barndomscharmen kompakt. "Lunken" bryts, men brotten kommer regelbundet, således i sin egen lunk. Som att de äter middag en timme tidigare än vanligt på lördagar.

Till lördagarna hör också "majandakten" under maj månad. Beskrivningen av denna är märklig. Pojken klär sig alltid fint, för det kan hända att familjen stöter på herr Vinteuil. På andakten läsr sig pojken att tycka om hagtornsblommor. Eller tycka om och tycka om, han verkar nästa åtrå dem och de beskrivs tämligen sinnigt och lite erotiskt. Efter detta kommer författaren kort in på ett besök hos denne Vinteuils villa Montjouvain. Därefter beskrivs Vinteuils dotter, som å ena sidan verkar pojkaktig, men också mild och skygg. Vips förs läsaren tillbaka till kyrkan, där pojken böjer knä, känner doften av hagtornsblommorna och föreställer sig den på Vinteuils dotters kinder! Märkligt!

Därefter företar familjen en promenad i ett drömskt och romantiskt skymningslandskap, där pojken övermannas av trötthet. Sedär, vad lite sekundär enformighet kan åstadkomma!

Swanns värld s 101-109

Eulalie kommer till slut, men besöket som Tant Léonie sett fram så mycket emot störs av Kyrkoherden, som också kommer på besök. Kyrkoherden tråkar ut Leonie med sina utläggningar om Saint-Hilaires kyrkobyggnad, men författaren intygar att kyrkoherden är en "förträfflig person" och låter läsaren ta del av hans beskrivning av de delar av kyrkan som han tycker bäst om. Läsaren förflyttas från Léonies sjukrum till kyrkan, vars bästa plats är tornet och där far berättelsen ut över landskapet kring Combray. Det hela tycks onekligen Bergotteskt!

Men av allt detta blir Léonie (som inte alls är intresserad av litteratur) så till den grad uttröttad att hon inte orkar med Eulalies besök. Det som hon sett fram emot, och som i berättelsen nästan framstått som ett klimax, uteblir. På sätt och vis kan man säga att västgötaklimax är något typiskt proustskt, men å andra sidan utlovar han inget klimax så det kanske inte stämmer. Det är kanske bara det sätt man är van att läsa på: Tant Léonie ser fram emot att Eulalie ska komma och läsaren tror att då ska något viktigt ske, något som för handlingen framåt mot målet. Men Prousts handling går inte framåt. Det är ju minnet som är målet.

Swanns värld s 89-101

Jag undrar om inte det här avsnittet fungerar som en illustration av det föregående. Den unges läsning avbryts av militärparaden. Ett äventyr står för dörren, det antyds, men följs inte upp. Dammet lägger sig, pojken fortsätter läsa - Bergotte. Som i sin tur illustrerar det författaren skrivit om läsningen. Bergottes kvalitéer ligger i hans stil, hans sätt att beskriva skönhet och fylla enkla föremål med mening. När Bergotte kommer åt något som pojken känner igen från sitt eget känsloliv blir han uppfylld och upphöjd, som om avbildandet av det egna jaget ger läsaren den största njutningen.

Och något ligger det förstås i detta. Mitt eget sätt att förstå till exempel avsnittet om godnattkyssen är ju genom att relatera det till mina egna minnen av min barndoms sänggåenden och de kval som kunde vara förknippade med det. Kanske inte så att jag känner igen mig så värst mycket, men för att förstå Prousts beskrivning måste jag söka en klangbotten i mig själv, i mina egna minnen och upplevelser.

Lite kul då att den som introducerat Bergotte för pojken är denne Bloch, vars lillgamla och överdrivet känslosamma uppenbarelse gjort honom oacceptabel för pojkens förräldrar. Kanske är Bloch en överdriven bild av författaren själv?

Ytterligare intressant blir det hela när Bergotte för pojken blir en ingång till en relation med Swann.

Swanns värld s 86-89

Läsning om läsning... Här tror jag att Proust ger sina läsare en nyckel till förståelsen av hans egen litteratur. Författaren beskriver hur han sitter och läser, och vad han uppskattar när han läser. Men det handlar knappast om några reflektioner som den unge pojken kan tänkas göra. Stycket är ganska svårpenetrerat, men här är min tolkning av vad Proust menar.

Litteraturens hela förtjänst är att visa bilder av människor och landskap. Med våra sinnen kan vi inte nå en annan människas själ, bara genom att skapa oss en bild av den andres själ kan vi komma i närheten. Den resurs vi kan tillgå för detta är vår egen själ, varmed vi kan känna empati och skapa oss bilder. Det som är botten i dig är botten också i andra, som Ekelöf uttryckte saken.

Litteraturens uppgift är att förmedla dessa bilder. När Proust beskriver sina läsupplevelser kommer inga äventyr eller egentligen några handlingar alls i fråga. Det enda han uppskattar är att kunna sätta sig in i en annan människas själ, att förstå och känna med den andra. Det är här litteraturen uppstår, enligt Proust.

I andra hand kommer landskapet, som blir som en projektionsyta för själen, eller en scen där gestaltningen äger rum. Också landskapet blir så en viktig del av den sanning, som bara litteraturen kan erbjuda. Fortfarande inget om något äventyr eller något som kan likna en utvecklingsroman. Proust vidrör bara med viss sorgsenhet tidens gång, som hindrar personen från att få en fullstädning bild av själen. Den konstanta förändringen som hindrar oss att se oss själva, och som i litteraturen komprimeras och skapar en vanställd bild av själen.

Det här ser jag alltså som en instruktion till Prousts egen roman. Inget äventyr, ingen mitt, början och slut. En utveckling förutsätter jag kommer bli gestaltad, men romanens ambition är motsatsen till det. Madeleinekakans funktion är att upphäva den och smälta samman nuet och det förflutna. Proust har redan sagt att detta inte låter sig göras i fullständighet, men det är ändå ambitionen.

Nu ska här lagas litterärt!

Jag kollade upp den här Jane Grigson lite, hon som skulle lagat all mat som nämns i "På spaning..." Jag hittade lite info, men inget om något Proust-äventyr. Grigson var tydligen en brittisk intellektuell, frankofil och matskribent. Hon fick sitt genombrott på 1950-talet med en bok om fransk kokkonst, och efter den följde fler.

Men sedan hittade jag, via brittiska Amazon, hennes bok "Dining with the famous" på ett antikvariat (för 1 pund!). I den boken beskriver hon maträtter ur litterära klassiker, och då företrädesvis från franska författare som Zola och Flaubert. Där torde något om Proust smyga sig in, gissade jag, så jag beställde boken. Nu ser jag fram emot att dela kök med Françoise!

Swanns värld s 82-85

Nätet är bra fascinerande ändå. Det hade nog Proust också tyckt, även om han inte hade varit speciellt förtjust i det. Med utgångspunkt i beskrivningen av husets köksflicka för Proust ett resonemang där han liknar henne vid en av Giottos fresker av dygderna och lasterna i Arenakapellet. Närmare bestämt den föreställande Kärleken, eller Caritas.

Endast vagt bekant med den senmedeltida målaren Giotto, helt obekant med Arenakapellet och dess fresker påbörjade jag lite efterforskningar på nätet och hittar förstås Wikipedias omfattande artiklar. Vidare sökning ledde mig till ett galleri över dygd- och lastfreskerna och den föreställande Caritas, som jag sålunda kan publicera på min blogg:

På det här sättet får förstås läsningen en ny och intressant dimension. Om Giottos fresker tillhör någon sorts "Proustsk allmänbildning" kan man säga att jag fuskar och att många andra referenser i romanen går mig förbi och säkert gör min läsning lite fattigare än den kunde vara, gör förståelsen mindre. Men man får väl vara lite ödmjuk och erkänna att jag är en novis i sammanhanget.

En annan reflektion jag gör över det här med Giotto är hur mycket bilder som omger min tillvaro, jämfört med den unge Proust. Han hade reproduktioner av Giottos fresker på sitt rum. Han såg dem varje dag och reflekterade över dem. Han fann ett uttryck i det sätt som Kärleken sträcker upp sitt hjärta på (som om man sträcker fram en vara genom ett källarfönster). Detta går mig helt förbi. Jag omges av en sådan enorm mängd bilder varje dag att jag inte tänker vidare på vad de uttycker. Bilderna i mitt minne är så många, men antalet bilder som verkligen betyder något är ganska få. För Prousts del, föreställer jag mig, var det tvärt om.

Mera mat

Jag ägnar mig åt viss läsning vid sidan av Proust. Jag tror att det här projektet är dömt att misslyckas om jag inte gör det.

För tillfället ägnar jag mig åt reportageromanen "Hett" av Bill Buford, där skribenten, med utgångspunkt i sin kärlek till mat, tar jobb på en amerikansk-italiensk restaurang i New York. Det är en ganska drastisk upplevelse att kastas mellan Proust vindlande prosa och den amerikanska journalistens slängiga språk.

Efter en lång redogörelse för hur man bräserar så kallade short ribs nämnder Buford en brittisk matskribent, Jane Grigson, som på sjuttiotalet ska ha föresatt sig att laga alla maträtter som nämns i "På spaning efter den tid som flytt". Hon gav sig tydligen på en boeuf à la mode, som ska likna amerikanarnas short ribs. Nu är jag förstås enormt nyfiken på mer om denne Grigson. Dessutom är jag sugen på att brässera något. Kalvlägg?

Swanns värld s 75-82

Episoden med familjens brytning med Onkel Adolphe, jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den. Den unge Prousts platonska kärlek till teatern, som han inte får besöka, tycks likna den kärlek han hyser till kvinnor. De flesta män i berättelsen tycks ofta perifera, utom då Swann som ofta verkar vara ett sorts nav i familjens kontakt med societeten. Men här kommer så Adolphe, som tycks få sin centrala roll i berättelsen just för att han låter den unge Proust komma i kontakt med en kvinna, dessutom en skådespelare med kanhända tvivelaktigt rykte (om hon nu är en kokott? (enligt SAOB: "sht i fråga om utländska förh., före trädesvis i vitter stil prostituerad kvinna (som uppträder med viss elegans o. för ett jämförel­sevis dyrbart, luxuöst liv), demimond".

Alltså: Adolphe leder den unge Proust både till teatern och till kvinnor, och bannlyses därefter från familjen...

Kanske kan man notera att det inte förekom några avsnitt om varken kyrkor eller mat i den här episoden. Står mat och religion i motsats till teater och kvinnor? Blir då Françoise en typ hora/madonna-karaktär?

Swanns värld s 70-75

Denna Eulalie är en riktig karaktär! Hon tillbringar sina dagar med att besöka sjuklingar, bland dem tant Leonie, och hon har blivit en riktig virtuos i konsten att bekräfta Leonies sjuklighet, men samtidigt försäkra henne om att sjukdomen inte hotar hennes liv. Samtidigt förser hon sjuklingarna med skvaller, något som tycks bereda både Eulalie och Leonie stort nöje.

Men tar Proust en sväng åter till Françoises matlagning, och beskriver den med utgångspunkt i en liknelse från en katedral. Åter alltså kopplingen mellan mat och kyrkobyggnader. För övrigt beskrivs ju Françoises matlagning på ett sådant sätt att den skulle kunna vara högsta mode på Söder i Stockholm just nu. Med utgångspunkt i säsongens fina råvaror lagar hon middagen med upptäckarglädje många ingivelser.

Efter beskrivningen av maten är det som om Proust vill styra upp berättelsen med ett "Äntligen sa mamma:..." Hittills har beskrivningen av den här söndagen vindlat sig fram med många stickspår, som kanske egentligen inte är stickspår utan själva huvudsaken, man blir ofta osäker. Men nu blir det här och nu och Proust berättar om sin vandring i trädgården, som å ena sidan tycks banal men å andra sidan liknas vid ett Venustempel där Françoise huserar.

Och här börjar ett nytt stickspår, det om onkel Adolphe som den ungen Proust inte längre besöker eftersom det skett en brytning mellan onkeln och Prousts familj.

Kanske är grejen med Proust just det här: att man inte vet riktigt vad som är stickspår och vad som inte är det. Berättelsen vindlar sig fram på ett associativt sätt, precis när man blir påmind om något, minns och associerar. Min tanke går tillbaka på situationen i läsfåtöljen, när man är lite halvvaken och minnen blandar sig med drömmar.

Swanns värld s 65-70

Den här kyrkan alltså, vilken grej! Som vanligt beskriver Proust den inte på ett sådant sätt så att läsaren förstår hur den faktiskt ser ut, utan bara de egenskaper hos kyrkan som han minns och som betyder något för honom. Som kyrktornet som, om man ska tolka det hela bokstavligt, måste vara groteskt stort och synligt överallt. Tornet tycks ha betytt enormt mycket för författaren.

Fortfarande används mycket matrelaterade liknelser. Undrar varför mat ligger så nära till hands för författaren. Egentligen är det kanske självklart. Minneskedjan sätts igång av madeleinekakan och skildringarna uppehåller sig mycket vid Francoise och hennes bestyr i köket. Hittills har det ju berättats mycket om vad familjen äter och varför, medan läsaren å andra sidan lämnas helt okunnig om berättarens pappa. Det är lite märkligt, eftersom det måste vara tack vare honom som familjen vistas i Combray.

Det här med bildspråket. Det är förstås ingen slump att Proust väljer de liknelser han väljer, men jag kan ändå inte begripa varför. Den enda förklaring jag kan finna till matliknelserna är att smakupplevelser fungerar som nyckeln till minnet, men jag finner inte den förklaringen tillfredställande.

Swanns värld s 51-65

Det kommer att ta sin tid det här. Det är inte så att jag läst samtliga ovan nämnda sidor på en gång. Nej, ofta läser jag bara två-tre sidor per kväll innan jag somnar. Sängen är ingen bra läsplats, i alla fall ingen bra Proustplats. Jag måste hitta andra tillfällen att läsa.

På trettondagens syskonmiddag stötte jag på en till Proustskeptiker, min bror. Han hade läst den första boken för ett tag sedan, men hade inte fastnat för den. En del klassiska scener mindes han väl. Men i övrigt, nja. Jag försökte minnas vad jag egentligen tyckte om boken första gången jag läste den, men jag kommer faktiskt inte ihåg. Det var när jag pluggade litteraturvetenskap och hade väldigt mycket att läsa, så jag stannade nog inte upp och funderade.

De sidor jag nu läst i början av andra kapitlet börjar med beskrivningen av Combray och slutar med beskrivningen av kyrkan. Combray liknas vid en grå fårflock som samlas kring sin herde, kyrkan. Staden är grå, men kyrkan är magnifik. Jag försöker hålla i minnet hur författaren beskriver detta som ett sätt att frammana platserna på nytt. Det intressanta är inte det specifikt geografiska, utan temperamentet som författaren filtrerar minnena genom. Då är kyrkan särskilt intressant, som beskrivs som en projektionsyta för själva tiden där stenarna tycks flytande. Flera gånger liknas kyrkan vid maträtter, bakverk och köksredskap. Dessutom används en kortlek som liknelser flera gånger. Undrar varför? Tid, mat och spelkort i en kyrka, varför?

Grandtant Léonie är en lustig figur. Det är hon familjen bor hos i Combray. Tant Léonie tillbringar dagarna på sitt rum och spanar ut mot gatan där hon noggrant lägger märke till alla avvikelser. Åter kommer skvallret in i berättelsen. Man kan kanske säga att det finns två typer av skvaller. För det första intresset för skandaler och smaskigheter från folks privatliv. För det andra intresset för vad alla människor i ens närhet gör, som ett sorts kontrollbehov. Léonie ägnar sig åt den andra typen. Av beskrivningen av Combray tycks det heller inte finnas så mycket av den första sortens skvaller att berätta om. Kanske är människorna där så måna om sina fasader att inget sådant kommer fram, kanske pågår det faktiskt inga smaskigheter i Combray eller kanske undanhålls de den unga pojken.

Det här inlägget håller på att bli alldeles för långt, anser jag. Jag borde skriva oftare och kortare. Ska försöka med det.